Bremers i Bläse

 

I det milda gotländska klimatet är odlingssäsongen lång och tillåtande och det som var tänkt som ett retreat blev istället en ny plats för deras skapar- och odlingslust. Numera är Gunilla och Tore Bremer öbor på heltid.

 

Av Klas Kihlberg

Det var för sexton-sjutton år ­sedan och Gunilla och Tore ­Bremer letade efter en plats att dra sig undan på och vila. Vila från en då ganska hektisk tillvaro med heltidsjobb, barn och fosterbarn. De hade redan en stor och fin trädgård, tillika ett vackert gammalt hus i Västerås, och tänkte sig något litet, kanske en badhytt med som mest ett par bäddar. Gärna ­hyfsat nära hemmet i Västerås, kanske i Dalarna. Men så blev det inte. Inte alls. Det blev hus och 3000 kvadrat ­trädgård i Bläse på norra Gotland istället.

– Vi hade kompisar från Västerås som bott på Gotland i många år, berättar Tore. Mitt i vår process att hitta något slags ”retreat” tipsade de om det här huset. Och även om det inte alls var vad vi hade tänkt oss åkte vi och tittade.

Den kalkputsade enkelstugan från 1800-talet var alldeles nyligen totalrenoverad. Allt var gediget gjort med nytt tak, avlopp, brunn och el. Ett nedgånget ruckel skulle i och för sig inte ha varit något avskräckande för Gunilla och Tore, men efter flera tidigare husrenoveringar kändes det ganska skönt att bara kunna flytta in.

– Nu har vi ju ändå lagt till en hel del sedan vi kom hit. Huset är förlängt, vi har byggt bastu, tre växthus, hönshus, vagnslider, snickarbod och honungsslungrum, berättar Tore.

– Och nu senast byggde vi verandan vid entrén, lägger Gunilla till.

Något som verkligen fick Gunilla och Tore att fastna för huset i Bläse var när de såg bäcken som rinner alldeles nordväst om huset. Den var inte bara vacker, med hassel­skogen på andra sidan, utan ytterst praktisk, då den ger tillgång till vatten för vattning i trädgården. Värdefullt på det annars ganska regnfattiga Gotland. Dessutom fick Tore snabbt idén att den skulle kunna dämmas upp och på så sätt bli en baddamm med bastu intill.

Tomten bestod annars mest av kärs, gräs och tät ­slånbärssly och marken var svårarbetad med massor av sten. Nästan som makadam. Tore och Gunilla har angripit det hela, inte så mycket med spade utan mer med röjsåg och spett!

– Vi körde ner slånet så nära backen som möjligt, förklarar Gunilla. Klipper man sedan regelbundet med gräsklipparen ger slånet upp. Ja, kärsen också.

På stora ytor har de lagt ut markduk och öst ut mängder av singel ovanpå. Där de sedan velat skapa planteringar har de räfsat bort grus och skurit upp duken och fyllt på med jord och planterat.

– På så sätt har vi inte fått så mycket problem med ogräsen. I köksträdgårdens land har vi varvat tjocka lager av kompost, kogödsel och jord från återvinningen i Slite. Allt lagt på wellpapp och tidningar, direkt på marken.

Trädgården består i grova drag av fyra delar: en framsida, en baksida, en odlingsdel och ett arboretum. Fram­sidan, med kalkstensmur och trägrind mot vägen, är ganska liten och smal. Här planterade de tidigt ett valnötsträd och en hel del rosor och nordväst om grinden anlades ett woodland med bland annat trädpion, magnolior och ullungrönn.

– Jag byggde en kant av torvblock som avgränsning och sedan på med jord, berättar Gunilla.

Baksidan, på andra sidan bostadshuset, är desto större. Idag är det som en stor grusad gård omgiven av byggnader. Här började Gunilla och Tore med rabatten längs huset, som fick en låg buxbomshäck som omfattning. Snart kände de behov av en ordentlig uteplats och med hjälp av några vänner gjorde de en terrass av betong utanför köket. När huset senare förlängdes åt öster skapade de ytterligare en terrass, den här gången av kalkstensflis. Hela sekvensen längs husfasaden avslutas med en putsad mur med en stor Rosa mutabilis och ett silverpäron intill.

Mittemot kalkstensterrassen ligger plommonlunden. Det var från början ett snår av självsådda mirabeller – det är vad Tore och Gunilla tror det är i alla fall – som röjts ur och beskurits, så det nu nästan är bonsailikt, med lavklädda, krumbuktande stammar. Mitt i står två inbjudande däck­stolar.

– Det är vår favoritplats för fika i den vandrande skuggan. Eller tupplurar för den delen, säger Tore.

Fortsätter man vidare, förbi plommonlunden, möts man av orangeriet – det första växthuset som byggdes men som egentligen är lite för mörkt för odling. Frösådder går dock fint, liksom sommarförvaring av pelargoner. Och så finns här en säng, om tupplursandan slår till igen. Orangeriet sitter ihop med en byggnad som dels är uteplats under tak, dels det Gunilla och Tore kallar sin ölstuga. I vinkel, längs med bäcken på andra sidan, fortsätter sedan bastu, förråd, smedja och vattenpumpshus.

Mitt i gruset på gårdsplanen utanför har Gunilla skapat tre kvadratiska rabatter, lika stora men med olika karaktär. I en ståtar en magnolia mitt i och formklippt buxbom pryder kanterna, mittrutan domineras av ett jättelikt vattenfat med murgröna runt om (tyvärr nästan helt uppslukad av rådjur vid mitt besök), i den tredje rabatten samsas ett aprikosträd med rostiga teepee-ställningar, som luktärterna klättrar i på sommaren. Allt byggt material här är av rostig corten (ett material som för övrigt återkommer överallt i trädgården –det och terrakotta).

Bortom gårdsdelen fortsätter trädgården åt sydost, förbi Tores snickarbod, med det som kan kallas odlings­delen. Här finns fruktträd, bärbuskar och grönsaksland. Här står också ett växthus i glas, ett hönshus, liksom ett rejält tunnelväxthus av plast.

– Vi gödslar med gräsklipp, guldvatten och bokashi. Och så hönsgödsel. Bara att göra rent hönshuset ger oss flera skottkärror, säger Gunilla.

Odlingsbäddarna är prydligt inramade, antingen med kastanjestaket eller med låga buxbomshäckar. Oavsett vilket har de kaninsäkrats med hönsnät som går ner en bit i jorden.

Där det uppodlade tar slut, tar arboretet vid – en imponerande samling ädelträd med gingko, tulpanträd, näsduksträd, gulblommande hästkastanj, äkta kastanj, skogslind, humlebok, svart valnöt, sibirisk korkträd… ja, det blir väl långt att lista upp alla här. Och allt inramas av de kvarvarande snåren av slån som ger trädgården ett naturligt avslut, även om tomten fortsätter.

– Nu har vi inte några gräsmattor att tala om längre utan mer ängsmarker, säger Gunilla. De snår som finns kvar i trädgårdens ytterkanter vill vi ha kvar för det skyddar fint mot vindarna och havet. Vi har planterat in honungsrosor och skogsklematis som klättrar runt i snåren.

 

Ja, nog framgår det ganska väl att det finns mycket att upptäcka i Tore och Gunillas trädgård? Intrycken är många men samtidigt hänger allt samman i en till­talande och lustfylld helhet. Framför allt får jag en känsla av ­obändig kreativitet.

Och så här 17 år senare kan de båda konstatera att det där med retreat, det blev det inte så mycket av. De första åren hade de till och med två trädgårdar, den på fastlandet i Västerås och så denna. Men sedan sex år tillbaka är de alltså öbor på heltid.

– Vi trivs så otroligt bra här. Det är en fin gemenskap här i trakten och så är ju klimatet så tillåtande, inte minst med de långa milda höstarna, säger Gunilla. Det är en ynnest att ha trädgård när man blir äldre, det ger en så otroligt mycket livslust!