Välkommen till Trädgårdsliv

PremiumPrenumerera

Powis Castle

Som en italiensk trädgård från senrenässansen, parad med brittisk trädgårdskonst från tre århundraden. Powis Castle är ett av de mest makalösa exemplen på brittisk trädgårdskonst. En hängande trädgård i Wales.
Av Klas Kihlberg

 

 

Ovan: Vy från ”The Formal Garden” upp mot borgen och terrasserna. 

 

Det är som en tårta med lager på lager av trädgårdshistoria med slottet på toppen. Powis Castle är fullkomligt magnifikt i sig själv, en riktig riddarborg med torn, tinnar och tjocka tegelväggar. Likaså det omgivande landskapet, med sina mjukt böljande gröna kullar där fåren betar och ser ut som vita små tussar. Ändå är det trädgården som tar andan av en, det tror jag faktiskt de flesta skulle säga – trädgårdsintresserade eller inte. Sällan har jag sett något så spektakulärt!

På fyra djupa terrasser klättrar trädgården ned för en brant sluttning. Varje terrass har sitt eget uttryck, från det ganska strama och återhållna högst upp till allt mer slösande yppighet för varje trappa nedåt. Och som fond reser sig den overkliga idegranshäcken, uppemot 14 meter hög, Powis Castles med rätta mest kända landmärke.

 

 

Ovan: Det som en gång var små, strikt formade idegranskoner är idag som överjästa degar som svämmar över alla breddar. På översta terrassen är det torrt och väldränerat. Här trivs daggtörel och slottsmalörten ’Powis Castle’ utmärkt. Och ja, som sortnamnet säger, slottsmalört är mycket riktigt härifrån. 

 

Powis Castle ligger i Wales, nära gränsen till England. Till skillnad från många andra borgar i regionen byggdes inte Powis av engelsmännen, i deras ambition att kuva walesarna. Istället var det en inhemsk prins, Gruffydd ap Gwenwynwyn, som lät uppföra borgen på slutet av 1200-talet.

Det unika med trädgården på Powis är att så mycket finns kvar från olika epoker, en ovanlighet i Storbritannien där landskapsstilen på 1700-talet gjorde rent hus med de flesta slottsträdgårdar skapade i renässans- eller barockstil. Här samsas istället uttrycken från fyra århundraden, sida vid sida. Eller ovanpå varandra.

Den trädgård som möter oss idag har sina rötter i slutet av 1600-talet. Förste markisen av Powis, William Herbert, lät då uppföra en svit terrasser längs den sydvända åsryggen, nedanför borgen. Inspirationen kom från senrenässansens italienska trädgårdar. Terrasserna sprängdes ut ur berget och fylldes med tonvis av matjord. De är djupa och rymde bland annat en voljär, ett orangeri och smyckades med statyer, urnor och balustrader. I strikt givakt stod hårt klippta idegranskoner i en jämn symmetrisk rytm.

I början av 1700-talet kompletterades terrasserna med en vattenträdgård i holländsk barockstil på den flacka ytan nedanför. En trädgård att beundra från slottet eller uppe på de italienska terrasserna.

 

 

Trappan ned från översta terrassen till voljärterrassen är täckt av japanskt blåregn i full blom och i förgrunden syns daggtörel och vitbrokig klätterbenved ’Silver Queen’. Blyurnorna är original från slutet av 1600-talet. 

 

Så skiftade trädgårdsmodet i Storbritannien – under andra halvan av 1700-talet ansågs stilträdgårdarna, med inspiration hämtad från Holland och Frankrike, som stela och artificiella. De fick ge vika för en mer naturalistisk trädgårdsstil, som bedömdes bättre passa det brittiska kynnet. Så även på Powis där landskapsarkitekten William Emes fick i uppdrag att uppdatera trädgården. Vattenträdgården togs bort och ersattes av en stor gräsplan och på åsen intill anlades ”The Wilderness”, en liten skog med framför allt ekar, vilka många står kvar än idag. Men de italienska terrasserna lämnades kvar – kanske Emes insåg deras kvalitéer eller så var det helt enkelt för dyrt att ta bort dem. Kanske både och.

På 1800-talet fick trädgården växa friare. Man slutade klippa idegranskonerna på terrasserna och de blev snart till små träd. Det var en mer informell stämning man ville uppnå, där klätterväxter svingade sig uppför borgväggarna och terrassernas stödmurar. Den italienska barockens skarpa geometri suddades ut.

Så kom den sista av de mest tongivande epokerna i trädgårdens historia, i början av 1900-talet, under ledning av Violet, hustru till den fjärde greven av Powis. Nu togs det formella till heders igen och de tydliga geometriska formerna dammades av, men på ett nytt sätt, med planteringar som mjukade upp med en helt ny ymnighet och växtglädje. Djupa rabatter anlades längs terraserna och de fylldes med buskar och perenner i genomtänkta färgscheman.

Den gamla köksträdgården i sydväst hade legat dold bakom höga almar. När dessa föll, den ena efter den andra, låg köksträdgård och växthus helt synbara från slottet och terrasserna – inte alls uppskattat vid den här tiden: en köksträdgård var ingen prydnad utan enbart för nytta. Så den flyttades raskt till en dold plats bakom ”The Wilderness” och i dess ställe anlades tre stora trädgårdsrum: ”The formal garden”, fontänträdgården och krocketplanen. Trädgårdar som gav gott om plats för lek och umgänge.

I Storbritannien brukar den här tiden kallas ”Edwardiansk”, efter kung Edward VII som regerade i början av 1900-talet. Det var nu Arts and crafts fick sitt definitiva genombrott i trädgårdsvärlden och Powis måste ha varit den ultimata platsen för att skapa en trädgård i den här stilen. Medeltidsborgen, murarna, de barocka terrasserna, skulpturerna – alla de element som var så omhuldade fanns redan på plats. Det var ”bara” att skrida till verket och plantera.

De vildvuxna idegranarna började nu klippas igen och fick utvecklas till de enorma molnformationer de är idag. Som kontrast till allt det böljande planterades en lång rak idegransgång, knivskarpt klippt – ett element som återfinns i många kända trädgårdar från den här tiden (t ex Hidcote och Sissinghurst). Däremot återskapades aldrig vattenträdgården, där den legat fick det fortsätta vara öppen gräsmatta – de strama stilträdgårdarna från barocken var fortfarande inte något ideal. Idag klipps dock gräsmattan då och då i mönster som påminner om vattenträdgårdens grundlinjer.

 

 

Ovan t v: Nedre terrassen. Ju längre ned man kommer i den italienska terrassträdgården, desto lummigare blir det. Här syns den gula junkerliljan (Asphodeline lutea), ljusrosa syren och längre bak, blåblommande ceanothus.

T h: På 1700- och 1800-talen suddades den italienska terrassträdgårdens skarpa geometri ut. Det planterades mängder av buskar och små träd. I början av 1900-talet fick det formella åter träda fram men nu uppmjukat av djupa perennplanteringar.

 

Sedan 1952 sköts Powis Castle av National Trust. Ambitionen har sedan dess varit att utveckla trädgården i Violets anda men samtidigt bevara de många lagren av trädgårdshistoria som finns kvar. I mitt tycke är det terrasserna som är trädgårdens största behållning. Här ryms så otroligt mycket trädgårdsinspiration på relativt begränsad yta – ena stunden storslaget och majestätiskt, i nästa intimt och flödande. Blicken dras åt många håll: inåt, längs med gångar och in i de djupa rabatterna; utåt, över gräsmattor, ängar, landskapspark och milsvida vyer där bortom. Intrycken är många men i slutändan är det nog ändå de enorma idegransmolnen som kommer sitta kvar på näthinnan.

Powis Castle and Garden ligger i östra Wales, strax intill staden Welshpool, och drivs av National Trust. Det är öppet för allmänheten. Läs mer på hemsidan:

https://www.nationaltrust.org.uk/powis-castle-and-garden

Premiuminnehåll

Premium content
Mer än 120 reportage med fantastiska trädgårdar och växtporträtt.
More than 120 articles featuring amazing gardens and plants.