Villa Sundahl

 

En hängande trädgård i Stockholmsförorten. Uppe på berget döljer sig en fantastisk trädgård med spännande historia. En oemotståndlig plats som Niclas Steeve och Svante Öquist ömt vårdar och samtidigt har satt sin egen prägel på och gjort till sin.

 

Av Klas Kihlberg

Tredje gången gillt! Efter två hus och trädgårdar på samma gata hittade Svante Öquist och Niclas Steeve verkligen hem när de flyttade in i huset på berget. Inte för att det var något fel på de förra men det här var ändå något alldeles extra. 

Huset kallas Villa Sundahl och ligger i Sköndal, söder om Stockholm. Det ritades av arkitekten Eskil Sundahl och byggdes 1955 som bostad åt honom själv och hans fru. 

– Vi har alltid tyckt det var fantastiskt och speciellt, så när det till slut blev till salu och vi fick möjlighet att köpa det kunde vi inte annat än slå till, berättar Svante. 

När det kommer till trädgård har både Niclas och Svante lång erfarenhet, allt sedan de för trettio år sedan köpte lantställe på Mörkö i skärgården. Sedan dess har det blivit sammanlagt fem trädgårdar, Villa Sundahl inräknat. Även professionellt är och har trädgård varit centralt för dem båda. Under tiden som chefredaktör för Elle Interiör var Svante extra mån om att få in det gröna i tidningen och var även hjärnan bakom tidningen Elle Trädgård som gavs ut i några år; en tidning som bröt ny mark i hur trädgård kunde skildras i bild och text. Niclas har på senare år sadlat om – från sångpedagog och gymnasielärare till trädgårdsmästare, efter utbildning på Skillebyholm. Numera arbetar de båda i gemensamma företaget Villa Sundahl Trädgård, vars verksamhet Svante beskriver som en blandning av trädgårdsmästeri och inredning. 

När Eskil Sundahl ritade sin och hustruns villa anlitade han landskapsarkitekten Walter Bauer för utemiljö och trädgård. Han är bland annat känd för sitt arbete med Drottningholms slottspark och Gunnebo slottsträdgård (i vårt förra höstnummer hade vi med reportage från hans egen radhusträdgård på Lidingö).

När Niclas och Svante kom hit 2011 var trädgården rejält förvildad med mossa, högt gräs och vilda rotskott överallt. Spåren av Walter Bauers trädgård var inte utraderade men minst sagt suddiga. Men när de började röja sly och skrapa bort mossa trädde de fram allt tydligare: gångar och terrasser av betongsten, tegelklädda murar och Bauers signum – de höga staketen av eneträ.

– Som tur är har vi ritningar, gamla bilder och Bauers växtlistor, berättar Niclas. Så även om de flesta växter var borta hade vi en ganska bra bild av hur det en gång sett ut, då för 70 år sedan.

En del växter fanns dock kvar, som den lilla ängen med kungsängsliljor på våren, som på sommaren avlöses av drivor av stjärnflocka. 

– En annan rest är boklunden, med vackra gråmelerade stammar. Lite som benen på en elefant, berättar Niclas. Av växtlistorna kan vi se att de ursprungligen planterades och klipptes som en meterhög boské. Sedan har väl klippningen tappats bort med tiden och träden farit iväg på höjden.

Trädgården på 1500 kvadrat är spännande, vacker och ovanlig på många sätt, både i utformning men framför allt i sitt läge: att kalla den en hängande trädgård är inte helt osökt. Från entrén på gatuplan möts man av husets massiva, höga tegelfasad, som sedan fortsätter i en jättelik stödmur i samma gula tegel som huset. Högst upp på stödmuren anas en mängd krukor, bland annat tre stora med jätteverbena – något av Svantes och Niclas signaturväxt – som ger en föraning om vad som väntar på andra sidan. Tack vare stödmuren kunde Bauer få till en någorlunda jämn yta söder om huset och det var här han skapade husets egentliga trädgård.

– Men det är fortfarande mycket naturkänsla även här, med stora ytor av berg i dagen, berättar Niclas.

Husets arkitektur är minst lika unik och spännande som trädgården men eftersom fokus i det här reportaget är på trädgården kan jag bara kort säga att den består av tre sammanfogade huskroppar som sicksackar sig fram över berget. Stora perspektivfönster och fönsterdörrar med utblick mot den ursprungliga trädgården åt söder suddar ut gränsen mellan ute och inne.

Trädgården söder om huset avgränsas i väster och söder av bergsbranten och i öster av Bauers staket av eneträ. Resten av tomten var ren naturtomt, gränsande till ett skogsparti med högresta ekar. 

– Den här delen av Sköndal var på 1950-talet en ekbacke och det var flera arkitekter som lät bygga sig hus här omkring, berättar Svante. Tack vare skogen utanför känns det mycket större än 1500 kvadrat.

När Niclas och Svante tog över Villa Sundahl ville de självklart bevara arvet från både Sundahl och Bauer.

– Vi älskar och har stor respekt för vad de gjort men samtidigt bor vi inte i ett museum, förklarar Niclas. Vi ville göra vår grej och skapa något som passar oss.

Och den största förändringen var att anlägga trädgård där det förut var naturtomt med sten och högt gräs – en rejäl utmaning då det inte bara var vildvuxet och stenigt utan också låg rätt så avigt till, bakom huset och högt upp från gatan sett. Mycket av det som skulle hit upp – sten, grus, jord, växter – fick därför transporteras med lyftkran.

Den nya trädgården går som i en sluttning åt norr med murar av natursten som skapar terrasserade ytor, täckta av natursingel. Längst bort, och ned, i trädgården fångas blicken av ett stort växthus i vitmålat trä. Det är ett av trädgårdens senaste tillägg, återbrukat från Millesgården och utställningen ”Lena Anderssons värld” 2019.

– Det har snabbt blivit en favoritplats, berättar Svante. Lite som ett lantställe, fast hemma.

Här odlas tomater, basilika, chili men också prydnadsväxter, som blomman för dagen och mängder av pelargoner i krukor. Och så här på hösten har den stora samlingen myrten fått flytta in i värmen från braskaminen. 

 

En viktig aspekt av trädgården är hållbarhet, att se den som ett kretslopp. Komposten är därför en central del, där även allt matavfall åker ner – ja, allt utom kött. Och i samma anda används gräsklipp som gödning i rabatter och grönsaksodlingar, vilket både ger näring, håller kvar fukt och kväver ogräs. En stor investering när de anlade den nya trädgården var att gräva ned en vattentank. Den rymmer 5000 liter och är kopplad till husets alla hängrännor. På så sätt slipper de använda renat kommunalt vatten i trädgården. 

– Målet är att inte behöva köpa in så mycket utan bli mer självförsörjande, förklarar Niclas. Jord, växter, vatten… att det mesta vi behöver finns här.

 

Numera reser varken Niclas och Svante särskilt ­mycket. De känner inte något större behov av det när de har ynnes­ten att få bo här – på en plats som inspirerar till ­arbetslust och samtidigt är vacker och vilsam. Och jag förstår dem mer än väl, varför gå över ån efter vatten?