Narcisslycka

 

En robust överlevare i en ljuv förklädnad. Låt dig inte luras av narcissernas skira blomblad, detta är en livskraftig veteran som när den väl bjudits in blir en älskad och långvarig inneboende i trädgården.

 

Text Emma Olevik / Foto Pernilla Bergdahl

 

 

Ovan: En bukett med narcisser andas vår och solsken. Här samsas bland annat sorterna ’Replete’ och ’Red Devon’

 

Sinnebilden av en blommande påsk- eller pingstlilja är en varmt gul eller skimrande vit, ståtlig blomma vars nickande blomhuvud badar i strålande solljus och smeks av varma vårvindar. Verkligheten hos oss ser dock ofta rätt annorlunda ut. När narcisserna sticker upp sina gröna blad i början på våren är det ofta snålblåst, kyligt regn som på sina håll blandas med sent snöfall och inte en solstråle så långt ögat kan nå. Jag tänker ofta på detta under ruskiga vår­dagar när jag cyklar i motvind längs en trafikerad bilväg där kommunen planterat kilometervis av påskliljor i grupper på grässluttningen intill. De solgula blommorna kommer troget varje år, oavsett klimat, och verkar aldrig någonsin duka under för tuffa omständigheter som dåligt väder, avgaser eller klåfingriga plockare. De är helt enkelt oerhört robusta och livskraftiga, och kanske är det därför vi älskar dessa lökväxter så mycket, och har odlat dem som prydnadsväxter i hundratals år.

Det är rätt fantastiskt att narcisserna klarar sig så bra i våra nordliga trakter då de ursprungligen kommer från det mildare klimatet i södra Europa och länderna kring Medelhavet, där de växer på ängar, i lundar, vid floder och i klippskrevor. Tidigt uppskattade människor dessa blommors skönhet och började odla dem för dekoration. De färdades med människor norrut genom Europa och redan i svenska skriftliga källor från 1500-talet omnämns både påsk- och pingstliljor, vilket gör dem till några av våra äldsta kulturväxter.

 

 

Ovan: Inom narciss­släktet finns en enorm variation av färg och form. Antalet namn­sorter räknas till över 26 000, vilket säger en hel del om släktets popularitet men också vittnar om lökväxternas goda förmåga att korsa sig med varandra. 

 

Narcisser är fleråriga och dessutom förökar de sig genom att utveckla sidolökar. Att plantera en påse narcisslökar kommer alltså belöna dig med blomning i många år framöver, så det gäller att tänka till när man väljer växtplats för sina narcisser, de blir långvariga invånare i trädgården. När jag tog över en odlingslott i januari månad för flera år sedan började jag genast göra planer, flytta pallkragar och mäta upp trädgårdsland. Jag hade inte alls räknat med att en stor påskliljetuva några månader senare skulle skjuta upp mitt i det nyanlagda potatislandet. Något irriterad var jag på väg att gräva upp den eftersom den störde min nya ordning. Men den började blomma och jag nändes inte störa den när den var i sin fulla prakt. Jag tänkte vänta till efter blomningen med att avlägsna den rebelliska blomman, men flera år senare står den fortfarande kvar, numera mitt i min jordärtskocksodling. Jag blev liksom förtjust i anarkisten som inte brydde sig om mina planer utan fortsatte med sin existens som den alltid gjort. En smula oreda är ett litet pris att betala för äkta vårglädje i blomform.

 

 

Ovan: Under Narciss­festivalen i Slottsträdgården i Malmö, ett initiativ av trädgårdsmästare Linnéa Dickson, fick besökare njuta av över hundra olika sorters blommande narcisser.

Släktet Narcisser är stort och antalet namnsorter räknas till över 26 000, vilket säger både en hel del om släktets popularitet, men också vittnar om lökväxternas goda förmåga att korsa sig med varandra. För den nördige som vill gräva ner sig finns The International Daffodil Register and Classified List som delar in narcisserna i klasser och ger möjlighet att söka information om registrerade sorter. Stjärnnarcisser, som är hybrider mellan pingst- och påsklilja, delas i sin tur upp i fyra grupper efter sitt utseende; storkroniga, småkroniga, fylldblommiga och flikkroniga. Därtill kommer andra arter av narciss som jonkvill som har en underbar doft men sämre härdighet och tazett som inte är härdig alls men som många gillar att driva inomhus inför jul. Men för oss narcissamatörer ligger utmaningen inte så mycket i att hålla ordning på namn eller klassificeringar utan snarare i att välja bland alla vackra narcisser som finns i handeln. Och här är det helt och hållet den personliga smaken som får styra. Vissa älskar påskliljor med klassiskt utseende, där både trumpeten och kalkbladen runt om är helgula, som hos sorten ’Trevithian’. Andra kan inte få nog av stora sjok av de skira pingstliljorna i blekt vitt. Sorter med mjukt aprikosrosa inslag har blivit mycket populära, som trädgårdsjonkvillen ’Bell Song’ och sorten ’Chromacolor’. Och säg den som inte blir förförd av de fyllda sorterna vars tunga blomhuvuden nästan liknar pioner när de blommar. Sorten ’Replete’ har ljust mjölkvita kalkblad och en mustigt fylld mitt av både vita och ljust aprikosfärgade blad. Och hos sorten ’Cheerfulness’ är trumpeten kort och ljust gul och fylld med korta, vita inre blad som gör att blommans mitt nästan ser ut som en liten rosenknopp.

 

 

Överst fr v: Storkroniga ’Chromacolor’, cyklamennarciss ’Jack Snipe’, flikblommiga narcissen ’Cassata’.
Mitten: Trädgårdsjonkvill ’Kedron’, fylldblommiga ‘Cheerfulness’, trädgårdsjonkvill ‘Bell Song’.
Nederst: Trumpetnarciss ‘Dutch Master’, fylldblommiga ‘Delnashaugh’, fylldblommiga ‘Rip van Winkle’

 

Narcisser har ett brett användningsområde och kan pryda allt från den lilla krukan på balkongen till den förvildade gräsmattan i skogsbrynet. De är perfekta som lundväxter i ett woodland, speciellt de ljusa och rosafärgade sorterna vars kulörer kommer fram som vackrast i halvskuggan. Sätter man narcisser i en blandad rabatt brukar ett vanligt råd vara att samplantera dem med perenner vars bladverk kommer upp och täcker narcissernas nedvissnande blad efter blomningen är slut. Visst är det finurligt med växter som avlöser varandra och täcker varandras mindre sköna stadier, men jag tycker också att vi ibland kanske borde träna oss på att acceptera det vissna och halvdöda i våra planteringar, det är ju också en del av trädgårdslivet. Jag träffade en gång en dam som gjorde flätor i rabatten av sina spretiga, halvvissna narcissblad, ett kreativt sätt att låta lökarna samla kraft inför nästa blomning, och samtidigt få viss ordning på torpet.

Och apropå torp, om du någonsin träffat på en blommande narciss längs en halvt igenvuxen grusväg på en skogspromenad är det högst troligt att där en gång har legat ett torp. Även om byggnader och andra spår av liv sedan länge är borta lever blommorna kvar, en tyst påminnelse om människor som kommit och gått och om vissa växters fantastiska uthållighet.