Vargaslätten

 

I det kuperade skogslandskapet, några mil från Halmstad, döljer sig en nationalromantisk pärla – Vargaslätten. För första gången på över hundra år har nu den legendariska trädgården öppnats för en bredare allmänhet.

 

Text Lisa Ising / Foto Gabriella Dahlman

 

 

 

Att besöka Vargaslätten är en upplevelse utöver det vanliga. Den väldiga trädgården uppfördes av arkitekten Sigfrid Ericson från 1917 och några intensiva decennier framåt. För honom, som ritat flera av Göteborgs prestigebyggnader, förblev Vargaslätten hans viktigaste verk. Här var han sin egen beställare och kunde skapa en kompromisslös värld åt sig själv, influerad av det tidiga 1900-talets nationalromantik och andra strömningar.

Redan landskapet är dramatiskt med skogklädda branter och raviner och där lät Ericson handgräva dammar och anlägga en japansk klippträdgård med vattenfall och bäckar som naturligt leds nedför berget. Han ritade den väldiga pergolan, som för tankarna till Capri och Axel Munthes San Michele, fast här med bastanta pelare och kolonner av halländsk granit. Den terrasserade köksträdgården gjordes nedsänkt för att bättra på mikroklimatet och där odlade hustrun Ruth grönsaker och bär till självhushållet medan Sigfrid hellre ägnade sig åt att samla liljor och primulor som det fortfarande finns gott om. Utöver trädgården och den knuttimrade storstugan med ladugård ritade han samtliga möbler, fontänen och trädgårdens övriga inventarier. Sammantaget blev det ett egensinnigt allkonstverk, inspirerat både av den engelska Arts and Crafts-rörelsen och jugendstil, fast på halländskt vis.

Här levde Sigfrid och Ruth det goda sommarlivet på landet med djur och egna odlingar. På sin tid blev Vargaslätten en kulturell samlingspunkt i samma anda som Carl Larssons Sundborn, Zorngården och Ellen Keys Strand. Fast medan de övriga samtida konstnärhemmen i Dalarna och intill Vättern blivit omtyckta besöksmål har Sigfrid Ericsons sommarviste förblivit stängt för den breda allmänheten. Fram till nu. 2013 köptes anläggningen av förre IT-entreprenören Göran Johansson, själv uppvuxen i trakten, och förra året öppnade han Vargaslätten för allmänheten, om än med vissa förbehåll. Någon massturism är det inte fråga om.

– Jag tar hellre emot tusen intresserade besökare än femtusen som inte bryr sig, förklarar Göran Johansson som begränsar besökarna till förbokade mindre grupper som guidas genom trädgårdens olika delar.

 

 

En av trädgårdens höjdpunkter är utsikten från stora dammen, mörk som en skogstjärn med näckrosor och ­kantad av björnmossa och blåbärsris. På andra sidan ser man upp mot den branta åsen med spikraka granar som mörk fond, lite som i konstnären John Bauers sagolika skogsvärld. Härifrån syns även den japanska klippträdgården med vårens blommande rododendron och azaleor. Barrstigar leder vidare längs vattnets norrsida mot klippträdgården där naturliga bäckfåror glimmar i grönskan och en japansk stenlykta anger tonen. Längre inåt skogen väntar både svensk flora och exotiska växter, som katsuraträd och lysande kallor från nordöstra Asien.

Som uppvuxen i intilliggande samhället Simlångs­dalen kände Göran Johansson givetvis till den mytomspunna trädgården, men han hade aldrig varit där och som barn var det ingen plats man vågade närma sig, inte ens i smyg. När Vargaslätten lades ut till försäljning hade han just avslutat en karriär som IT-entreprenör och sålt sitt företag.

– Jag visste egentligen ingenting, men priset motsvarade en villa i Västra Frölunda, så jag slog till och har haft stor hjälp av min systerson som bor i trakten och är både händig och kan mycket om naturvård.

Sedan dess har nye ägaren djupdykt i Sigfrid Ericson, besökt alla byggnader han ritade, grävt i arkiv och med hjälp av ekonomhistorikern Jan Jörnmark gett ut en bok om arkitekten och hans plats i samtiden, både i Sverige och internationellt.

Hösten 2019 fick han också kontakt med trädgårdsmästaren Gerben Tjeerdsma, som tidigare verkat i Göteborgs Botaniska trädgård och drivit egen plantskola på Råda Säteri i Mölnlycke. För Gerben var den slumrande anläggningen en lockande utmaning och sedan förra våren driver han sin plantskola där och ansvarar samtidigt för skötseln tillsammans med ett par säsongspraktikanter. Men han vill gå varligt fram, försiktigt plocka fram de viktigaste särdragen.

– Vi ska inte göra några nya, extra grejor, det behövs inte och det vore en kulturbarbarisk förolämpning. Nej, här krävs tålamod och respekt. Att återskapa 1917 års trädgård är det inte heller tal om.

För honom är inte antalet arter det mest ­fascinerande med Vargaslätten – utan helheten. Han kallar den för magisk realism där ögonblicksbilderna ibland är så fantastiska att han undrar om de är verkliga. Den känslan kan definitivt infinna sig när man träffar på paraden av vita kallor i en bäckfåra, mitt ute i skogen där annars vild­svinen mest håller till.

 

 

Trädgårdens grundstruktur är fortfarande densamma som under Sigfrid Ericsons tid men med tiden hade anläggningen hunnit bli ordentligt igenvuxen. En stor uppgift på senare år har varit att gallra, släppa in ljuset och att återskapa de forna utsiktspunkterna. Bara den första våren avverkades tre tusen granar och nu fortsätter arbetet med att stamma upp och plantera in nya blommande växter. Bakom de mörka jättegranarna dolde sig exempelvis en ljus hassellund som nu fått nytt liv och i köksträdgården odlas återigen grönsaker och bär till husbehov. Precis som det var på Sigfrid och Ruths tid.

Nästa steg i utvecklingen på Vargaslätten blir ett Sigfrid Ericson-museum med ritningar, fotografier och föremål från arkitektens liv och verk som invigs i mitten av maj. Samtidigt startar en pionutställning i Terassträdgården som varar till den 13 juni. Andra planer är konserter och café och i anslutning till Gerbens plantskola, kursverksamhet och eventuellt en särskild kollektion med skogsväxter från Vargaslätten.