Hovelsrud

 

På en sluttning ner mot sjön Mjøsa i Norge breder Hovelsruds trädgård ut sig. Här odlas frukt, bär, grönsaker och prydnadsväxter i ett gynnsamt klimat på bördig jord. Trädgård och landskap i förförisk förening.

 

Av Klas Kihlberg

 

 

Ovan/Above: Trädgården slutar i en lång allé med 116 kastanjer som planterades för 140 år sedan. 

 

Det är svårt att tro att jag är i Norge. Ett mjukt landskap: öppet, frodigt och bördigt mot en fond av skogsklädda berg. Inte så overkligt branta som vid fjordarna i Vestlandet utan flackare, så att ljuset kan flöda över landskapet. Jag är på väg till Helgøya som ligger mitt i sjön Mjøsa, tolv mil rakt norr om Oslo. Norges Toskana har jag läst att trakten ibland kallas i någon tidning eller broschyr. Ska erkänna att jag tog det med en nypa salt men väl här känns liknelsen inte helt oäven. Makalöst vackert är det i vart fall och jämförelser känns överflödiga.

Mitt mål är Hovelsrud som ligger på öns västra sida, en herrgård som genomgått en fenomenal omvandling och återställts till sitt ursprungliga skick, såväl byggnader med interiörer och, inte minst, den stora trädgården.

Jag kommer in i trädgården lite från sidan, via köksträdgården som ligger på sydsidan av mangårdsbyggnaden. -Inget fel i det men jag vill nästan spola framåt lite och istället börja genom huvudentrén, mitt på huset, genom hallen och fram till den glasade dubbeldörren på andra sidan. Väl ute på den stora verandan mot väster möts jag av en storslagen vy: stilträdgård, fruktträdgård, en allé av stora kastanjer ner mot Mjøsa och så åkrarna och bergen på andra sidan sjön. Det är förstås så här det är tänkt att möta trädgården.

 

 

Ovan/Above: Från hus och trädgård är det överallt utblick mot sjön Mjøsa. I förgrunden syns pergolagången med äpple som leder ned till fruktträdgården. 

 

Hovelsrud är en aktiv jordbruksfastighet med mycket mark på ön. Huvudnäringen är idag ekologisk uppfödning av kycklingar. Under sommarhalvåret är de fria att röra sig ute, i en stor trädgård med fruktträd och bärbuskar.

Det är Marianne Olssøn och hennes familj som bor här idag. Marianne är femte generationen i rakt nedstigande led på Hovelsrud. Det var 1820 som familjen Hoel köpte gården och när sonen Nils ett par decennier senare tog över lät han riva det mesta och uppföra de hus som står här idag. Han anlade samtidigt en stor och ambitiös trädgård och frukt-odling. Allt enligt tidens rådande smak.

Med åren förändrades och moderniserades Hovelsrud men när Marianne tog över 2008 ville hon återställa hus och trädgård så som hennes farfars farfar skapade det. Det fanns många beskrivningar av hur det en gång sett ut, bland annat flera målningar och fotografier från 1800-talet. Men framför allt fanns en detaljerad ritning från 1880. Denna blev utgångspunkten för trädgårdens återskapande. En landskapsarkitekt anlitades för att göra en restaureringsplan och snart började anläggandet av grusplaner, gångar, stödmurar, fontäner, lusthus, pergola, staket och gärdesgårdar. Växtmaterialet valdes utifrån vad som hittades i källmaterialet och från vad som bevisligen odlades i dessa trakter på den tiden.

Det mesta är i stort sett nyplanterat. En hasselgång åt söder fanns men alla fruktträd och bärbuskar är nysatta. En del krusbär hittades växande utanför trädgården, förmodligen upprivna och kastade där någon gång på 1900-talet. Idag odlas äpple, päron, krusbär, röda och vita vinbär, hallon, björnbär (utan taggar) och amerikanska blåbär.

Åt söder återskapades den ena av gårdens ursprungligen två köksträdgårdar. Det är en renässansliknande skapelse med kvarter kantade av isop där köksväxter och blommor är planterade minst lika mycket för ögat som för gommen. Det är fullt av kronärtskockor, bönor, sparris, sallad och kål av allehanda slag. Den andra köksträdgården, åt norr, har inte återskapats utan här anlades en parterr med låga kvastspireahäckar. En pergola med spaljérade fruktträd leder härifrån ned till fruktträdgården.

 

 

 

Överst t v: Kallbänkarna är fyllda av basilika. Överst t h: Kronärtskockorna ’Violet de Provence’ är snart skördeklara. Nederst t v: Förgyllda knoppar dyker upp här och var, som här på trappen upp till verandan. Nederst t h: Petunior väller ut över krukorna vid stödmurens lilla trappa.

 

Det verkar lite oklart vad för slags stil Hovelsruds trädgård kan sägas tillhöra. Andra halvan av 1800-talet var en eklektisk tid vad gäller arkitektur, både byggnader och trädgård. Egentligen lite som idag, att man plockade historiska stilar och satte ihop till något nytt. Senklassicism är kanske den bästa beskrivningen ändå. Eller italiensk stil. I alla fall är det en strikt spegelsymmetri som råder med den dominerande centralaxeln i östvästlig rikning, där mangårdsbyggnaden står stadigt i centrum. Rakt framför verandan breder en halvcirkelformad grusplan ut sig, en parterr med låga formklippta häckar av spirea som slingrar sig ut från fontänen i mitten. Innanför står cirkelformade tapetrabatter med dahlior och pioner och längst ut växer en låg häck av rosor. Här blir känslan av det eklektiska 1800-talet som mest påtaglig. Utanför breder fruktträdgården ut sig med äppelträd i räta rader, i quincunxordning (som femman på en tärning). Några av dem är formade som pokaler och glober. Träden är ganska små och späda, de har ju inte så många år på nacken ännu, så det blir ganska mycket öppen gräsyta. Med tiden kommer det tätna och bli en fantastisk fruktlund.

 

 

Ovan/Above: Pelargonsamling på en trapp åt öster, kompletterad med agaver.

 

Även om trädgården har återskapats pietetsfullt känns det inte alls musealt eller stelt. Självklart kommer helheten att bli mer intim när det växt till sig, när träden är större och det blivit lummigare. Lekfullheten finns där med roliga detaljer. Som ugglan av plast i fruktträdgården eller det fashionabla insektshotellet längst ned i bärträdgården. Marianne har inspirerats en hel del av Patrice Taravella och hans Prieuré d’Orsan i Frankrike*, inte minst tydligt på inner-gården där ett hjärta av vildvin pryder en av husfasaderna. Men också i alla vackra spaljéer, växtstöd och bågar.

Det är lätt att dröja sig kvar här. Så mycket att ta in. Den stora verandan blir en sista hållpunkt, en perfekt plats att runda av och smälta intrycken på, medan solen långsamt sjunker mot nordväst.