Stora gester i det lilla

 

Monumentalt i litet format. Nederländske trädgårdsformgivaren Nico Kloppenborgs egen trädgård är ett ypperligt exempel på hur man kan arbeta med stora gester även om ytan är begränsad. 

 

Av Klas Kihlberg

Mäktiga pelare av avenbok på rad, formklippta häckar i sicksackmönster, och generösa sjok av höga perenner, träd och buskar. Ymnigt, lekfullt och teatraliskt men samtidigt otroligt charmigt. Ja, mysigt till och med.

Nico Kloppenborgs trädgård ligger i Mantgum, en by mitt ute på pannkakeslätten som är Friesland, en av Nederländernas nordligaste provinser, strax utanför staden Leeuwarden. Byn är byggd på en så kallad terp – en upphöjning i landskapet skapad för hand av människor, vanliga i kustlandet längs med Nordsjön som ett sätt att undvika översvämningar i det låglänta landskapet (delar ligger under havsnivån). Och eftersom Nicos trädgård ligger just på kanten av Mantgums terp, gör det att en stor del av trädgården sluttar brant, annars en ovanlighet i Nederländerna.

Även om det här ska handla om Nicos trädgård tycker jag en liten utvikning om Mantgum ändå är på sin plats: I mina ögon är det en lite annorlunda by. Delar av den känns nästan som en exklusiv förort till en nordamerikansk storstad, sådana man hittar utanför New York. Längs en lummig gata ligger ståtliga tegelkåkar på rad med stora parkliknande trädgårdar, och på just nordamerikanskt vis hänger många av dem ihop på gatusidan, utan häckar och staket (eller är det så att amerikanerna hämtat inspirationen härifrån månntro?). Förklaringen ligger i alla fall i att traktens välbärgade storbönder vid förra sekelskiftet valde att slå sig ner här när det var ”pensionsdags” och gården hade tagits över av nästa generation. De hade gott om pengar och i något slags kollektivt initiativ engagerades en arkitekt som planlade dessa ståndsmässiga bostäder och tillhörande trädgårdar.

Huset som Nico bor i är också placerat vid denna lummiga gata och byggt vid tiden runt förra sekelskiftet, men är ändå lite annorlunda, förmodligen eftersom det inte var en privatbostad utan fungerade som Mantgums postkontor. Byggnaden ligger närmare gatan och även om det är gjort av tegel är det inte alls så slottslikt. Här bor han sedan 2007 tillsammans med sin partner Andries Kobus. Men faktum är att trädgården påbörjades redan tio år tidigare. Nico och hans dåvarande kollega, Lia Duinker, hade då sin gemensamma designstudio här. Och det var de två som tillsammans jobbade fram formen för den trädgård vi ser idag. Sedan dess har de gått skilda vägar och Nico har gjort postkontoret till kombinerad bostad och arbetsplats.

Gatans gula tegel, lagt i fiskbensmönster, fortsätter in i förträdgården. Granne åt ena sidan är Mantgums kyrka med sin spetsiga tornspira. Det är inte så mycket som blommar vid sidan av mängder av blodormrot (en perenn som för övrigt verkar ha slagit stort i Nederländerna – den dyker upp överallt). Överblommade violrutor sticker upp bland prydnadsgräs och flankeras av höga avenbokscylindrar.

 

En rak gång med samma gula tegel och avenboks­pelare leder till baksidan. Här blir det småtrångt och gången svänger 90 grader runt husknuten. Mellan de stora fönstren står ytterligare några pelare av avenbok, fast här dikt an, som i relief mot fasaden. Höga stånd av fröfänkål, dagg­törel, pil och blodfläder tränger sig på. Att det regnat ymnigt hela dagen gör det svårt att inte få sig små ”duschar” från regntungt bladverk.

På denna sida tar alltså terpen slut och det sluttar brant och Nicos lösning på framkomlighet är en sicksack-gång med skiffergrus mellan breda, formklippta avenbokshäckar. En spektakulär lösning som ger en spännande vy upp mot huset när man väl kommit längst ned – som lager av gröna fält i olika vinklar. Iögonfallande blir också strykjärnsformerna på häckarna när de tvärt byter riktning.

Trädgården längst ned var en gång i tiden en tennisbana. Nu är det som ett litet woodland med perenner och prydnadsgräs under björkar. Här finns också en sittplats intill en samling pelargoner i krukor och jordgubbsodling i pallkragar. En låg sista häck utgör gränsen ut mot betesmarkerna utanför.

Nicos trädgård ger prov på både djärvhet och frejdig lust. Han jobbar med stora, breda pensel­drag trots att ytan inte är så stor. Det är ingen växtsamlarträdgård – här finns förstås mycket växter, inte tu tal om saken, men de upprepas och återkommer på flera ställen. Den är heller inte särskilt färgsprakande, åtminstone inte så här års, i slutet av augusti (på våren bjuds på desto mer färgsprak med mängder av blommande vårlök ut mot gatan). Variation och kontraster skapas istället av olika gröna nyanser och bladverkens texturer. Och så alla häckar av avenbok förstås. Nico låter dem bli rejält tjocka, gärna en meter, och klipper dem tre gånger om året. Men de måste inte vara manshöga, åtminstone inte överallt – det är fint att få utblickar mot landskapet utanför, där korna betar på fältet.

Trädgården är på många sätt okonventionell men uppenbarligen har det gjort intryck i den lilla staden, och ett positivt sådant, för här och var dyker det upp trädgårdar som bär Nicos signum. Antingen ritade av honom eller så har de inspirerats av trädgården vid gamla postkontoret.