Château de Brécy
Spegelsymmetri, formklippt, teatraliskt och artificiellt. Allt det där som ofta avfärdas som högtravande och ”franskt” hittar du här i överflöd. Men parat med lekfullhet, överraskningar och hortikultur på hög nivå blir det inte annat än alldeles, alldeles underbart.
Av Klas Kihlberg
Utsökt raffinerad men förhållandevis okänd, Chateau de Brécy i Normandie är en liten barockskatt som bara väntar på att upptäckas. Kanske beror det på att det inte är så stort och ligger lite avsides, räknat från Paris sett i alla fall? Eller på att det under så många år förföll till oigenkännlighet? Men i mina ögon är detta en trädgård i samma klass som de allra bästa från renässansens och barockens Italien eller Frankrike. Ja, de jag sett i alla fall.
Jag kommer dit en stekhet sommardag mitt i juli, inte optimalt för ett trädgårdsbesök men jag har å andra sidan förmånen att få vara där på egen hand, bortsett från trädgårdsmästarna då. Hela miljön framför slottet anger tonen, med vägen fram, utklippt ur bokskogen och den magnifika barockportalen i sandsten. På borggården innanför är det stramt, ingen växtlighet att tala om alls. Det är bara den honungsgula sandstenen i fasaderna och gruset som mjukar upp känslan. Själva slottsbyggnaden är relativt enkel och outsmyckad, inte alls i paritet med den grandiosa portalen.
Egentligen är väl tanken att man ska göra entré via huvudporten mitt på slottet men jag leds in via en enkel sidodörr och genom något slags groventré. Det förstärker nästan hela upplevelsen, för genom dörren som står på vid gavel på andra sidan anar jag det storslagna som väntar.
Chateau de Brécy är en historisk trädgård. Vi vet egentligen inte så mycket om den. Slottet lär ha byggts på 1620-talet och köptes inte långt därefter av en Jacques I Le Bas. Vem som ritade slottet är oklart – vissa säger att det var François Mansart (han som gav namn åt mansardtaken) men det är nog inte så troligt. Och hjärnan bakom trädgården är helt höljd i dunkel. Men att ägaren Le Bas hade koll på tidens trender är helt uppenbart för trädgården är i stort sett samtida (1660-tal) med de nymodigheter som höll på att skapas utanför Paris, på Vaux-le-Vicomte och Versailles.
Brécy var i familjen Le Bas ägo i nästan 200 år. En bit in på 1800-talet var barockstilen hopplöst omodern och både slott och trädgård förföll i takt med att nya ägare tog över. Förfallet bromsades först när en av Frankrikes mest uppburna skådespelare, Rachel Boyer, köpte Brécy 1912 och lät restaurera byggnaderna. Trädgården fick dock vänta ytterligare några decennier, tills författaren Jacques de Lacretelle tog över. Men allra mest betydelse för trädgårdens renässans kan vi tacka senaste ägarna, Didier och Barbara Wirth, för. De kom hit 1992 och fortsatte arbetet med både slott och trädgård men med en ambitionsnivå på en helt annan nivå. Om Jacques Le Bas kom tillbaka idag skulle han utan tvekan känna igen sig och säkert bli glatt överraskad.
Vid första anblick är det en ganska enkel och förutsägbar trädgård. Fyra terrasser som klättrar uppåt och bort från slottet. En bred och tydlig mittaxel med trappor mellan, broderiparterrer av buxbom, formklippta buskar, boskéer och pergolor. Och precis som sina storslagna barockkusiner utanför Paris är fokus i trädgården riktad utåt, bort från huset (till skillnad från medeltidens och renässansens trädgårdar som ofta är inåtvända). Men där Vaux-le-Vicomtes siktlinje avslutas med en enorm Herkulessstaty och Versailles i en flera kilometer lång kanal som ska spegla solnedgången – båda exempel på tydliga politiska maktspråk – dras ögat i Brécys trädgård istället upp mot himlen. Kanske som en påminnelse om att vår jordiska tillvaro, hur mycket vi än ordnar den – som här – är ofullkomlig, skör och ändlig.
Sedan är det förstås en helt annan skala. Slott och trädgård ryms på en hektar, småpotatis i jämförelse. Men det gör inte trädgården mindre storslagen. I trädgårdsarkitekten Le Nôtres anda (han som ritade just Vaux-le-Vicomte och Versailles) förskjuts perspektiven och lurar ögat att tro att trädgården är långt större än den faktiskt är. Brécy lyckas skapa känslan av oändlighet i det avgränsade.
Ett av trädgårdens mest storslagna element är alla skulpturer som pryder balustrader och trappor. Det är urnor med frukter, grönsaker och eldsflammor. De påminner om de ljusfester och fyrverkerier som var så vanliga på slott och herresäten under 16- och 1700-talen. Och på många sätt liknar Brécys trädgård en teater. Handlingen i form av terrasserna, som röjer sina härligheter när man går längs med mittaxeln upp mot smidesgrinden som avtecknar sig mot den blå himlen. Scenografin i form av alla skulpturer och formklippta buskar. Och så sidospår i handlingen i form av ”fåfängor” – dolda trädgårdsrum som nås via dörrar i murarna. De fungerar också som paus i allt det storslagna. På samma sätt mjukas det formella hela tiden upp av blommande växter, som klätterrosor, klematis, buskvallmo, perovskia, kronärtskockor och bolltistel.
Alldeles utanför slottsmuren, åt sydväst, ligger kyrkan Sainte-Anne-de-Brécy, från 1200-talet. Den hör ihop med slottet och trädgården fortsätter även här, med ett myller av skyhöga avenbokscylindrar och en rosenträdård på baksidan. Och vid dörren där jag gjorde entré, längs slottets sydgavel, ligger Le jardin des simples, örtagården. Ett separat trädgårdsrum som även den blir som en liten parentes till huvudträdgården. Om än en bedårande sådan.
Så om du vill uppleva en trädgård som prickar in alla barockens kännetecken men ändå är lätt att ta till sig är ett besök på Chateau de Brécy svårslaget. Grandiost, javisst, men samtidigt lekfullt och charmigt.