Kerdalo

I en skyddad dalgång vid floden Jaudys utlopp mitt på Bretagnes nordkust ligger prins Peter Wolkonskys gröna mästerverk. I tre decennier förverkligade han sitt Kerdalo – ett paradis som idag ses som en av Europas främsta trädgårdar skapade i modern tid.

Av Klas Kihlberg

För femton år sedan var jag i Paris och botaniserade i den fina trädgårdsbokhandeln i Tuileriträdgården, som fanns där då. Jag kom hem med en bok om en trädgård: Kerdalo i Bretagne. Bara namnet lät stämningsfullt i mina öron, lite mystiskt och inte direkt franskt. Men det var framför allt de fantastiska bilderna från trädgården som fick det att vattnas i munnen – lummigt, frodigt, lustfyllt: som ett Edens lustgård. Ända sedan dess har jag velat komma dit och när jag förra sommaren gjorde slag i saken var jag faktiskt lite rädd för att förväntningarna skulle komma på skam. (Spoiler: det gjorde de inte.)

Kerdalo är resultatet av en mans vision, fast i en ålder då de flesta skulle börja tänka på att trappa ned. 1965 kom Peter Wolkonsky hit, 65 år gammal, förälskade sig i platsen och såg en trädgård framför sig. Namnet Wolkonsky för tankarna till Östeuropa och mycket riktigt: han var blåblodig rysk prins, son till en av de mest högtstående adels­familjerna i S:t Petersburg (de hette egentligen Bolkonskij och lär ha stått som förebild för familjen med samma namn i Tolstojs Krig och fred). Efter revolutionen hamnade de till slut i Paris och här växte Peter upp. Han var egentligen konstnär men det stora trädgårdsintresset fanns redan i unga år. 

Den plats Wolkonsky tog över var en jordbruksfastighet på 18 hektar i departementet Côtes-d’Armor, på Bretagnes nordkust. Trädgården, eller trädgårdarna kanske är rimligare att kalla Kerdalo, breder ut sig längs en djup dalgång, långsamt sluttande ner mot floden Jaudy. Mittemot ligger den lilla staden Tréguier och ett par kilometer nedströms Engelska kanalen. Han hade goda kontakter med den engelska trädgårdsvärlden och därifrån fick han mängder av intryck och inspiration – och växtmaterial inte minst. För det är i mångt och mycket en trädgård i engelsk landskapsstil han skapade: något av ett arboretum med mängder av exotiska inslag. Jorden är åt det sura hållet så rhododendron, azalea och hortensia stortrivs.

Ungefär mitt i trädgården ligger mangårdsbyggnaden i en vinkel. Den lät Wolkonsky bygga om och till i en stil som skulle påminna om en bretonsk herrgård i 1600-talstappning. Nedanför gårdsplanen ligger ”Le jardin des quatre carrés” – de fyra kvadraternas trädgård. Det är utan tvekan den mest anslående delen av trädgården och den som är mest formell, eller ”italiensk” om man så vill. En parterr med fyra stora kvadratiska rabatter som domineras av former av buxbom (variegerad, gulbladig och vanlig grön), omgivna av ett schackmönster av ömsom kullersten, ömsom gräs. I hörnorna står två små paviljonger och i stödmuren, mot huset till, finns en liten grotta som nästan ser urgröpt ut. Att allt det här byggdes och skapades för bara drygt femtio år sedan är svårt att fatta – hade någon sagt att det var från 1700-­talet hade jag köpt det direkt.

Bortom den formella trädgården breder landskapsträdgården ut sig och fortsätter vidare ner i dalgången med en bäck som röd tråd. Den bromsas på sin väg upp av dammar och bassänger. Den största dammen är omgiven jättegunnera, som påminner om ett slags rabarber på steroider. Pastelligt blå och blåviolett hortensia speglar sig i vattenytan och runt om reser sig de enorma träden. Som en djungel.

Bäcken fortsätter sin väg nedåt och längst ned, där den lämnar trädgården och rinner vidare ut i floden utanför, ligger en italiensk grotta av ett lite större slag. Den går att gå in i och rummet, som liksom Pantheon i Rom har en oculus i taket, är rikligt dekorerat med maritima figurer av snäckskal. En perfekt plats att dröja kvar och smälta alla intryck och svalka sig efter en varm sommardag.

Som trädgården ser ut idag är inte bara Peter Wolkonskys förtjänst. Efter hans död 1997 tog dottern Isabelle och hennes man Timothy Vaughan över. De började en omfattande restaurering men har i många stycken också tagit stafettpinnen och fortsatt utveckla trädgården till det konstverk vi kan njuta av idag. Nu har Isabelle och Timothy i sin tur lämnat vidare – 2021 köptes Kerdalo av skodesignern Christian Loboutin. Hans avsikt är att fortsätta i samma anda och hålla trädgården öppen för besökare. 

Kerdalo är numera skyddat som ”Monument historique” – en del av det franska kulturarvet med andra ord. Och som jag avslöjade blev jag alltså inte besviken när jag kom hit. Tvärtom. Det var precis så drömskt och lustfyllt som jag hade hoppats på. Ett besök räckte inte, så jag kom hit en gång till dagen därpå, för att ta in stämningen och allt det vackra. En verklig inspirationskälla.