Råshult

 

Råshult i Småland är en tidsresa tillbaka till 1700 talets landskap och trädgårdar. Här föddes Carl von Linné och numera är gården kulturreservat. Det gamla ska bevaras – men har också blivit högsta mode och värdefull idébank för nya generationer. 

 

Text Lisa Ising / Foto Gabriella Dahlman

Det är veckan före slåtter. Soligt och varmt. Olof väntar otåligt på att komma igång, provar några skär med lien, vässar eggen igen. Men än är det inte dags. Ängsväxterna måste fröa av sig först och inte förrän i tidiga juli kan arbetet med att slå de tio hektar ängsmarkerna komma igång.

Det kunde vara en scen ur ett modernt livsstilsprogram, men är vardag för Frida Söderström och Olof Fritzén. Sedan två år är de nya förvaltare på Linnés Råshult i södra Småland med uppgift att driva jordbruket och trädgårdarna här på historiskt vis. 1707 föddes Carl von Linné på gården och hit vallfärdar botaniker från hela världen för att se var den store blomsterkungen tillbringade sina första två år. Men även nutidens självhushållare och odlare är nyfikna på slåtterängar och åkrar, beteshagar, kålgård och örtagård där allt sköts som under Linnés barndom. Gården byggdes av hans far, Nils Linnaeus, när han som trettioåring flyttade hit som hjälppräst till kyrkoherden i Stenbrohult och nygift med hans dotter Christina.

– Hit kommer både linneaner och nördar. De flesta kommer för Carl, men det vi gör i vardagen bygger mer på Nils och det han uträttade här, säger Olof och berättar att de faktiskt är släkt. 

På kylskåpet i deras kök på gården sitter släktträdet som visar att Nils Linnaeus var hans morfars, morfars, farfars, morfars, morfar! Precis som då är det en ung familj som har flyttat in. Här lever Olof och Frida ett ganska ovanligt småbarnsliv mellan 1700-tal och högst påtaglig nutid, ”mitt i smeten”. Utanför köket står barnvagnen, en helt vanlig trädgårdsgrill och familjens parkerade Volvo V90. Men bortom deras privata trädgård breder de museala odlingarna ut sig med historiska grönsaker och blommor, gärdsgårdar och faluröda hus med grästak. Sammanlagt är det femtio hektar som de har att sköta.

Och det är ett förvaltarpar för 2020-talet som har tagit över. Med Olof fick kulturreservatet en modernt utbildad lantbrukare som undervisat på naturbruksgymnasium och som kan ge perspektiv åt det historiska jordbruket. Frida ansvarar för trädgårdarna. Innan flytten hit odlade hon hållbara snittblommor i säsong i Ytterjärna. På Råshult fortsätter hon även som blomsterbonde – och här hittade hon snart en verklig blomstervän i Nils Linnaeus.

– Det är så häftigt att märka att vi delar samma intresse. Nils kunde odla potatis, bara för de vackra blommornas skull och om hans trädgård hette det att det inte fanns större blomsterprakt i hela Småland, berättar Frida medan hon plockar ihop dagens högsommarbukett.

Man kan lätt förstå varifrån Linné fick sitt blomsterintresse. Hans far odlade långt mycket mer än vad dåtidens självhushåll krävde och han älskade verkligen blommor. I hans spår har Frida träffat på helt andra sorter än de hon var van vid från sina gamla blomsterkretsar. Som Den gode Henriks målla, gul färgkulla, skogslök och inhemska prästkragar och johannesört. Eller den vitblommande läkeväxten mästerrot, så lik den populära blomstermoroten, men som odlades redan innan Linnés tid och finns beskriven i hans Flora Svecica från 1755. 

Anknytningen till Linné gör henne till en ovanlig blomsterbonde. Hon åtar sig bara några få utvalda uppdrag under sommaren då högsäsongen i kulturreservatet pågår för fullt med skötsel av historiska trädgårdar, slåtterängar och djur. Men hennes brudbuketter kommer alltid med innehållsförteckning och de latinska namnen. 

För henne var villkoret att flytta hit att hon kunde fortsätta med sina blomsterodlingar, men väl här upptäckte hon hur många blommor som redan fanns på växtlistan och idag är trädgårdens blommor och kryddväxter en integrerad del i hennes verksamhet, Blomsterbonden på Råshult. 

Även kålgården, 1700-talets grönsaksodlingar, inspirerar med sin mångfald. De är anlagda som på Linnaeus tid, med upphöjda och drygt meterbreda bäddar.

– Man kanske inte tror att de hade så mycket variation på den tiden, men det är fantastiskt vilken massa sorter som växte här för över trehundra år sen, visar Frida och pekar på mängder av olika slags ärtor och bönor, kålrabbi, purjolök, potatis- och kålsorter…

Odlingen är uppdelad på fyra kvarter; ett med perenna grönsaker och färgväxter och övriga tre kvarter som ingår i en treårig växtföljd. Mittgången är täckt med hackad halm. Längre bort ligger Lustgården, återskapad efter den som Nils år 1706 lät anlägga som bröllopspresent till sin Christina. I mitten syns små träd av mullbär, paradisäpple och vingad benved, omgivna av pioner och senare av prästkragar och andra klassiska blommor. Precis som då. I örtagården bredvid samsas lavendel och vinruta med den självsådda skogslöken och historiska rosor. En humlegård samt äpple- och krikonodlingar hör också till trädgårdarna.  

Att man vet så mycket om vad som odlades här är Carl von Linnés förtjänst. Som vuxen besökte han Råshult tre gånger. Han skrev om sin fars trädgårdar och samlade växterna därifrån i förteckningen Adonis Stenbrohultensis från 1732. Hans växtlista och iakttagelser från besöken utgör en viktig grund för hur kulturreservatet sköts idag på uppdrag från Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen i Kronoberg.

Förutom att driva museijordbruket och trädgårdarna på tidsenligt vis behöver Frida och Olof göra platsen till sin. Inte så att de kan göra vad de vill. Tvärtom. Skötselplanen är ett digert dokument på över femtio sidor och anläggningen inspekteras flera gånger om året. Samtidigt växer deras barn Nilla och Bill upp här. De lämnas till förskolan på mornarna som andra barn, men leker om eftermiddagarna i ett ganska prestigeladdat kulturarv som plötsligt blivit högsta mode.

– Vi har blivit ofrivilliga självhushållare, betalda hipsters, skrattar Olof, väl medveten om att mycket av deras sysslor idag är lika aktuella i tv-program som Mandelmanns och Hundra procent bonde.

Blommande ängar med biologisk mångfald, gröna tak, genuina kulturarvssorter, lokalodlad humle… Väldigt mycket av arvet från 1700-talet är trendigare än någonsin, men Olof är inte sentimental.

– Folk tror att detta är idealet, det vi ska tillbaka till. Men man måste komma ihåg att den typen av lantbruk var extremt oproduktivt och att vi var ett av världens fattigaste länder innan det moderniserades. Blommande ängar ger ett underbart vackert landskap och många andra värden, men höet därifrån var så näringsfattigt att djuren på den tiden nästan svalt ihjäl om vintrarna, berättar han.

Den sortens jordbruk vill han inte tillbaka till. I stället vill han ge en vettig bild av historien och uppmuntra till en annan slags odling; regenerativt, där produktion och miljö är i balans. Intressanta samtal uppstår i krocken mellan ideal och verklighet, i en ålder då många famlar efter en hållbar framtid.

Och visst finns här mycket att inspireras och lära av. Som nya generationens förvaltare lägger Frida och Olof ofta ut bilder i sociala medier om livet på familjejordbruket Råshults Södregård, i Stenbrohults socken. Frida drömmer om att starta en historisk plantskola med växter som Linné listade och ibland skojar de om att starta en food truck à la 1700-tal.

– Fast då kanske menyn mest hade bestått av gröt, bröd och öl – sånt som vanligt folk åt på den tiden – och det blir nog lite väl historiskt, skrattar de. •