Ann’s allotment

 

”I’ll put the kettle on”, säger Ann Williams med omisskännlig brittisk accent och försvinner in i det extremt lilla huset med spetsgardiner. För ett ögonblick tycks vi befinna oss i någon utvald engelsk ”garden” ur The Yellow Book. 

 

Text Lisa Ising / Foto Pernilla Bergdahl

Det är april och tid för ­”bluebells”, de nästan ­mytiska blommorna som får britterna att vallfärda ut i skogarna om våren. Det lär till och med finnas särskilda ”blue bell trains” med söndagsturer under den mest hektiska blomningstiden. Allt för att erbjuda en skymt av de älskade blå som självaste nationalskalden William Shakespeare ­brukar föräras på sin födelsedag den 23 april. 

Hos Ann växer de omhuldade engelska klockhyacinterna jämte sina mera vardagliga spanska släktingar. De är lika men den engelska, Hyacinthoides non-scripta, har ofta lite tunnare stjälk och framför allt sitter blommorna samlade på ena sidan av den nickande stjälken. Den spanska klockhyacinten, Hyacinthoides hispanica, har däremot en upprätt blomställning med bredare klockor som sitter runt om stjälken. Den är också betydligt mera invasiv – och därmed ett ständigt hot, både i Anns rabatter och de brittiska skogarna. Om den spanska inte tar över rent fysiskt korsar den sig och utmanar den engelska på det viset. Men här samsas de båda fortfarande och Ann har redan fått beställning på en bukett från sin engelska granne.

– It’s a must, slår hon fast.

Bluebells om våren är ett måste, men vi är varken i England eller i någon annan brittisk landsända. Detta är S:t Månslyckans koloniområde, mitt i Lund, som blivit Anns engelska trädgårdsoas sedan hon flyttade till Sverige 2015, då maken fick en tjänst på universitetet. Hon behövde en trädgård att förlora sig i och trots sin litenhet var kolonin ett perfekt projekt, centralt och omgivet av hyreshusen på Väster. 

Under sina nästan tio år har hon funnit sig väl tillrätta i den svenska trädgårdskulturen även om hon kan tycka att den är lite väl torftig ibland. Andra kolonister klipper mest gräs – och sen dricker de kaffe. Så är det inte för Ann. 

Sedan hon kom hit har buxbomskloten fått betydligt intressantare former och med tiden har hon skapat en komplex värld av växter som avlöser varandra under hela året. 

Bland klockhyacinterna breder julrosor ut sig tillsammans med gula och mörkröda gullvivor. Här och var syns tulpaner, kejsarkrona, italiensk blåstjärna och en ljusblå förgätmigej som hon har hämtat hit från England. I utkanten kompletterar blommande fruktträd, en japansk rönn och häggmispeln med sina kopparmörka blad. Bärbuskar, klängväxter och blommande buskar finns det också gott om.

– Jag flyttar växter, byter och håller på. Det tar åratal att få till kontinuiteten, ”a plentiful variety”. Trädgård handlar om planering och veta vad som kommer sen, förklarar Ann, som jobbar på internationella skolan i Lund och har hållit kvar vid sitt engelska modersmål.

Givetvis bjuder hon på te och sen berättar hon om sitt långa och riktiga trädgårdsår. Det inleds med snödroppar och krokus. Därefter tar julrosor, narcisser och de andra lökväxterna vid. Under den senare våren dominerar pioner, nyutslagen funkia och de första rosorna. Framåt högsommaren är några av favoriterna renfanan och höstsilverax. Till och med en ”winter bed” har hon med olika barrträd, några tidiga julrosor och en blodfläder. Det är en rik mångfald och här och var pekar Ann på kompositioner som hon är särskilt nöjd med: Den mörkbladiga alunroten, jämte en liten röd rhododendron, några aklejor – och så bluebells. ­Eller en kommande färgbomb av rhododendron, gul ginst och pioner. På sina ställen syns fågelbad på fot, några dekorativa klätterstöd och ”the garden gnome”, en tomte i betong. Ann kallar dem trädgårdens socker, som gör den till något mera än en samling växter.  

Men så är Ann Williams inte heller någon vanlig kolonist. Hon ville egentligen bli bonde men utbildade sig på ”horticultural college” med floristik som inriktning och ­under 1980-talet jobbade hon i blomsteraffären på det legen­dariska varuhuset Selfridges på Oxford Street i London.

Ändå lovordar hon den svenska kolonirörelsen som folklig företeelse och är helt fascinerad över hur lite det kostar att skaffa sig odlingsmöjlighet i Sverige. Årshyran för en koloni är mer än överkomlig. Och även om den engelska trädgårdskulturen är hyllad, tycker Ann att den kan kännas ganska snobbig med sina överklassrötter. I Sverige imponeras hon i stället av bredden; hur varenda svensk småstad verkar ha en park och hon älskar den svenska naturen med backsippor och tranor och att så många tycks värna om den. 

– Tänk, min mamma hade gifter mot precis allt i trädgården, minns hon men erkänner att det också var en annan tid.

Idag är biologisk mångfald och värnandet om pollinatörer spridda begrepp i både Sverige och Storbritannien. Och visst finns det engelska förebilder som denna halvt försvenskade trädgårdsnörd nämner med glädje. The Eden Project i Cornwall, Heligan och gamla sortens trädgårdar som Sissinghurst fascinerar henne – och Chelsea Flower Show är fortfarande något alldeles extra. 

Det skånska klimatet tycker hon påminner om Skottlands, kring Glasgow och Edinburgh och hon kan konstatera att vi delar samma mygg, fästingar och sniglar. Ann tillbringar mycket tid i sin blomstrande koloni, där hon tar emot gäster, läser och, förstås jobbar i trädgården, i stråhatt och grova skor. Något hon förtjust har noterat är hur väl smultron trivs och blir marktäckare i svenska trädgårdar. Det har hon aldrig sett i sina engelska hemtrakter. 

Höjdpunkten är ändå när det praktfulla blåregnet slår ut intill kolonistugans gavel och bildar ett jättelikt moln av fluffigt violett, nästan större än stugan själv.

Men det finns en tid på året som hon fortfarande tycker är svår, och det är i slutet på februari när den svenska våren dröjer.

– Då tar jag årets tur till England och njuter av påskliljorna och alla andra vårblommor – flera veckor innan de har kommit hit.  •