Välkommen till Trädgårdsliv

Tuinen Mien Ruys

 

Experimentlusta och framåtblickande genomsyrade trädgårdsdesignern Mien Ruys liv. Trädgårdarna i nederländska Dedemsvaart var hennes laboratorium, här provade hon sina idéer under ett 75-årigt yrkesliv.

 

Av Klas Kihlberg

 

 

Ovan t v: Miens ”standardrabatter” ligger som remsor i gräset, avdelade av låga häckar av hybridspirea (Spiraea × cinerea).
Ovan t h: För att ta sig mellan trädgårdarnas två huvuddelar går man genom ”skogen”. Den består huvudsakligen av ek och planterades som vindskydd när plantskolan startade på 1800-talet. 1987 blev den en del av trädgårdarna.

 

Hon har kallats en av 1900-talets mest inflytelserika trädgårdsdesigners men är trots det förvånansvärt okänd. I alla fall utanför hemlandet Nederländerna. Med sin bakgrund inom både trädgård och arkitektur stakade Mien Ruys ut vägen för den moderna trädgårdskonsten. Att besöka hennes experimentträdgårdar i Dedemsvaart är som att få sig ett stycke modern trädgårdshistoria till livs. Men även inspiration, idéer och ren och skär trädgårdslust.

Mien Ruys föddes in i en värld av växter. Hennes föräldrar drev en framstående plantskola med världsrykte i den lilla staden Dedemsvaart i östra Nederländerna. Redan som barn började hon experimentera med växter hemma hos föräldrarna. Till skillnad från dem var hon mer intresserad av hur växter kunde användas och kombineras än av växterna själva. Hon skapade små trädgårdar och lärde sig mycket om odlingsförhållanden, att välja rätt växter till rätt plats – som till exempel att den sura torvmarken i Dedemsvaart inte alls passade för kalkälskande växter.

På den här tiden, i början av 1900-talet, var nederländska trädgårdar ofta tillbakablickande och formella – enkla parterrer med en fontän i mitten, buxbomshäckar, grus och prydliga små rabatter. Lite som slottsträdgårdar i miniatyr. För Mien Ruys fanns här inte mycket att hämta utan inspirationen fick hon på annat håll, inte minst hos Karl Foerster i Tyskland som förespråkade en mer naturalistisk trädgård, med fokus på härdiga perenner och prydnadsgräs. Men även engelska Gertrude Jekylls färgkoordinerade rabatter satte sin prägel på Miens trädgårdskonst. 

Sina idéer och intryck tog hon med sig hem till föräldrarnas plantskola och blev där ansvarig för en nystartad designverksamhet. Ett avgörande inflytande skulle dock arkitekturen komma att få. Under depressionen i början av 1930-talet började hon studera arkitektur i några år. Det ledde i sin tur vidare till nära samarbete med några av Nederländernas mest tongivande modernistiska arkitekter. Här fick hon smak för en funktionalistisk syn på design, där ärlighet, enkelhet och tydlighet var honnörsorden. 

 

 

 Mien experimenterade hela tiden med nya material och i Kärrträdgården var det återvunnen plast som användes till fotstegen ut i vattnet. De raka linjerna skapar en spännande kontrast till den ganska fria växtligheten runt om.

På 1950-talet hade Mien etablerat sig och skaffat sig gott renommé som landskapsarkitekt och trädgårdsdesigner. Verksamheten hade flyttats till Amsterdam och uppdragen rullade in. Hon skrev även böcker om trädgård och gav tillsammans med sin man ut trädgårdstidningen Onze Eigen Tuin (Vår egen trädgård), som fortfarande ges ut. Hennes formspråk kännetecknades av starka, enkla former – raka linjer, cirklar och rektanglar – och hon rörde gärna om i grytan i synen på hur en trädgård kan och bör se ut. Hon experimenterade med nya material, bland annat var hon en föregångare i användandet av trädäck, betong och järnvägssyllar; material som var relativt billiga och praktiska men som gav en tydlig form. Allt det hårdgjorda mjukades dock alltid upp av växterna, gärna generösa perennplanteringar med ett för tiden ganska vilt uttryck. Just det senare skiljde henne från många av sina samtida kollegor inom landskapsarkitekturen, som ofta såg rabatter och perenner som onödig dekoration. För Mien var växterna centrala, ett sätt att få kontakt med någon form av natur i trädgården. Det var därför inte konstigt att hon fick många uppdrag att designa privata trädgårdar. Inte heller att hennes inflytande har hållit över tiden, ända in i våra dagar. Många anser att hon banade vägen för andra, till exempel landsmannen Piet Oudolf och The New Perennial Movement, i sitt sätt att jobba med växtmaterial.

Parallellt med alla uppdrag återvände Mien hela tiden till experimentträdgårdarna hemma vid plantskolan i Dedemsvaart. Den första trädgården, Den vilda trädgården, skapade hon redan 1924, den sista strax innan hon dog 1999. De fungerade som idéträdgårdar för besökare till plantskolan, inspirerande trädgårdsrum och planteringar för olika förhållanden, ofta lättskötta och intressanta året om. Flera av rabatterna kunde dessutom beställas i ett sjok, färdigkomponerade, och tas med hem till den egna villaträdgården.

 

 

Ovan t h: Ögat lockas hela tiden vidare, som här, genom en smal ”dörr” i den strikta hagtornshäcken.

 

Det som är slående vid ett besök på Tuinen Mien Ruys är hur väl allt hänger ihop och skapar en helhet – det känns faktiskt som en enda stor trädgård. Visst, ibland kan det slå över och kännas mer parklikt eller som en offentlig trädgård vid något företags huvudkontor, men lika snabbt förändras skalan och stämningen blir mer privat, intim och trädgårdslik. Och även om uttrycket är tydligt modernistiskt finns ändå stora likheter med klassiska trädgårdar som till exempel Sissinghurst och Great Dixter i England. Eller någon av Gertrude Jekylls skapelser för den delen. Det känns som samma tankar kring rumsindelningar med starka formelement (häckar, murar, markbeläggningar), som ramar in och fungerar som fond till praktfulla perennplanteringar. Borta är dock allt flörtande med antiken eller renässansens Italien. Här står en hel del konst men inga antika urnor eller Venusstatyer – alla skulpturer är omisskännligt moderna och mer åt det abstrakta hållet. 

Idag drivs trädgårdarna av en stiftelse och är öppna för allmänheten. Tre av trädgårdsrummen har dessutom blivit utsedda till Rijksmonument, nationellt kulturarv, i Nederländerna. Men trots det fortsätter experimenterandet och nya trädgårdar planeras och utvecklas. Helt i Miens anda.