Luktärtsvurm

 

Som doftande fjärilar landar de mitt i sommaren – och nu plötsligt vill alla ha luktärter. Beror det på Cecilia Wingård? På kort tid har hon blivit luktärternas kanske främsta ambassadör i Sverige.

 

Text Lisa Ising / Foto Pernilla Bergdahl

 

 

Det började med några dussin sorter, främst gammaldags engelska luktärter med stor doft. Förtjusande och välkommet eftersom de länge varit svåra att få tag på. Men sedan dess har Cecilia släppt loss på riktigt och numera odlar hon ett helt spektrum av luktärter: nya, gamla engelska, amerikanska, från Nya Zeeland… Och faktum är att det hänt en hel del spännande sedan skotten Henry Eckford tog fram sina sorter på 1800-talet.

Varje sommar arrangerar Cecilia en högst personlig luktärtsfestival i sin privata trädgård i lilla Rugerup mellan Höör och Eslöv i Skåne. Besökarna får bekanta sig med de olika sorterna, träffa andra entusiaster och ta del av alla råd och luktärtshistorier. Ibland bjuder Cecilia även in blomsterkreatörer, håller workshop och blomsterfest. Som senast, när vännen Gunnar Kaj kom, han som arrangerat Nobelbankettens blomsterarrangemang hela fjorton gånger.

Trädgården är inte stor, men rymmer numera mängder av sorter som blommar hela sommaren och långt fram på hösten. Färgerna varierar nästan i det oändliga. Från ljuvaste pasteller i himmelsblått och fluffigt rosa till knallröda, sammetsmörka och nästan svarta. Det finns även läckert strimmiga, alabastervita med röd kant, tvåfärgade och sorter som skiftar färg.

– Folk bara står och gapar. Vi har inte sett sådana här blommor i Sverige förut, konstaterar hon efter sommarens 69:e guidning.

Det är bara fyra år sedan hon drog igång sin festival och då handlade det främst om gammaldags sorter, som Henry Eckfords. Han är en av luktärtshistoriens stora förädlare och flyttade som 65-åring till västra England för att starta plantskola och en luktärtsfestival – och givetvis har han inspirerat Cecilia till hennes svenska version.

– Man bara älskar hans luktärter. De är vädertåliga, doftar himmelskt och sorterna har namn som ’Lady Grizel Hamilton’, ’Black Knight’ och ’Queen Alexandra’, berättar Cecilia.

 

 

Förutom luktärtsfestivalen håller Cecilia ibland workshop och blomsterfest tillsammans med blomsterkreatörer, som här med vännen Gunnar Kaj. 

 

Undan för undan har intresset vuxit och Cecilia har delat med sig. Med sina handskrivna fröpåsar och egenhändigt uppdrivna plantor har hon medverkat på utställningar och mässor. Hon håller föredrag, är flitig på sociala medier och i vår blev det även såkurser hemma i Rugerup. Det som började som ett projekt för en amatörentusiast har blivit ett helt företag.

Och på sistone har intresset snarare blommat ut i passion. Lite på känn beställde hon några fröpåsar med moderna sorter från Nya Zeeland.

– Vadå modernt? tänkte jag skeptiskt – men sen när jag såg dem blomma… då kapitulerade jag direkt! Det var ingen idé att säga nej, minns hon.

Vad hon hade upptäckt var Keith Hammetts luktärter. Han är en engelsk botanikforskare, bosatt på Nya Zeeland, som tagit fram nya sorter under senare decennier. Man kan säga att vad David Austin gjort för rosorna, har Keith Hammett gjort för luktärterna. Han har fått fram nya moderna luktärter och samtidigt lyckats behålla doften. Plantorna kan bli upp emot 2,4 meter höga, blommorna är stora, raffinerat färgade och med långa skaft – och doftar alltså minst lika mycket som de historiska.

– Kolla här! Det här är Hammetts paradsort, ’Blue Shift’, som skiftar i färg från gredelint till knallblått. Och ’More Scent’, i vitt och blekrosa. Doftar så att man faller baklänges.

Och efter Hammetts luktärter har hämningarna släppt helt. Nu odlar Cecilia även de moderna engelska, som aprikosfärgade ’Queen Mother’ eller ’High Society’ och ’Rosy Frills’, båda vita med rosenröd kant. För att inte tala om sorten ’Charlie´s Angel’. Härom året fick den prestigefulla ”Award of Garden Merit” av brittiska Royal Horticultural Society och BBC:s ”Gardener World Magazine” har utsett den till den bästa luktärten någonsin.

– Ja, den måste vara den bästa luktärten av alla: underbart blå, stor, blommar länge… den har allt!

 

 

Överst fr v (top from left): ’America’ från 1896. ’Blue Shift’, Keith Hammetts paradsort från Nya Zeeland som skiftar i färg från gredelint till knallblått. ‘Charlie’s Angel’, utsedd till ”bästa luktärten någonsin” och har vunnit mängder av utmärkelser och priser.
Mitten (Middle): Urärten från Sicilien som kallas ’Original’.
Stora bilden (large picture): Blandade gamla sorter, bl a ’Painted Lady’, ’Anne Hathaway’, ’Senator’ och ’Lord Nelson’.
Nedan t v (bottom left): Doftande trio: ‘Queen Alexandra’, ’Annie B. Gilroy’ och ’Prima Donna’.

 

För att få plats med alla sina nyupptäckta luktärter har Cecilia byggt vad hon kallar en luktärtsteater, där de välväxta moderna sorterna klättrar på stabila ställningar av trä och armeringsjärn. Det blir som att stiga in i hela rum av luktärter.

– De andra moderna luktärterna doftar mindre, men de har andra meriter – och ibland är det faktiskt en fördel med mindre doft. Tänk dig en festsal med bordsdekorationer av doftande luktärter. Det blir bara för mycket, förklarar hon.

Men de gamla älskade ursprungssorterna är förstås fortfarande med och bland dem finns favoriten för året, ’Nimbus’, en lite svårflörtad sort med strimmiga blommor i djupt blått.

Här blommar också en enda sort av den legendariska luktärtsförädlaren, amerikanen W. Atlee Burpee (1858-1915). Som ung reste han runt i Europa och samlade immigranternas växter för att hitta nya spännande gener till sin förädling. Ett genidrag visade det sig och hans fröföretag, Burpee Seeds, finns fortfarande kvar i Kalifornien. Särskilt intresserad var Burpee av luktärter och i England stötte han såklart på kollegan Eckford (1823-1905). Mötet mellan de båda luktärtsgiganterna finns förevigat i ett fotografi från tiden och den rosafärgade luktärten som växer i Cecilias trädgård till hans ära heter ’Janet Scott’.

Det handlar ofta om möten och människor när Cecilia Wingård berättar om sina luktärter, både historiska möten och högst nutida. Hon är en bra historieberättare och tonen är alltid personlig.

– Jag har öppnat min trädgård i flera år nu. Folk kommer samman, träffas och de struntar i kirskålen. Det måste inte vara perfekt för att vara välkomnande.

Och samma tillåtande inställning tycks hon förmedla när det gäller luktärterna, som ju av tradition haft rykte om sig att vara lite svåra.

– Se på mig! Kan jag, så kan du – blötlägg bara inte fröerna, tipsar hon.

Via sin hemsida säljer Cecilia fröer och ger handfasta råd till alla som vill lyckas med sina luktärter – och det är allt fler som vågar. Samtidigt vill hon lite skämtsamt varna känsliga odlare med extremt ordningssinne för luktärterna.

– Om man är en person som kräver ordning och reda i trädgården, då ska man inte välja luktärter. Med sina klängen och sin växtkraft är de inte helt enkla att hålla på plats.

Men för den som älskar att plocka buketter vill hon verkligen rekommendera dem. En av de trevligaste egenheterna med luktärter är att, ju mer man plockar, desto fler blommor produceras. Man ska alltså inte snåla eller vara rädd för att plocka knoppar, utslagna – allt!

En annan fördel är att luktärtsfrön har extremt lång hållbarhet. Förvarade i kylen lär de hålla i hundratals år. I frysen en evighet. Det är med andra ord inga problem att samla på sig fröer – för de räcker en hel livslängd.