Dynträdgård
Ett havsnära läge med extremt sandig jord kan vara en utmaning om man vill skapa trädgård. Men lika mycket en möjlighet, som i den här holländska trädgården där övergången från det odlade till det vilda känns sömlös och naturlig.
Av Klas Kihlberg
Naturtomter finns lite överallt i Sverige. Ofta med berghällar, mossa, lavar och mager skogsmark. I Nederländerna tänker jag att det är en ovanlighet. Att hela landet är som en stor trädgård, med fet mylla och helt platt till på köpet. Bara att börja plantera med andra ord. Att så inte alltid är fallet fick jag erfara när trädgårdsformgivaren Carrie Preston tog mig med till en trädgård hon formgivit i utkanten av Haag. Carrie är amerikanska och har varit verksam med att rita och anlägga trädgårdar i Nederländerna i tjugo år. Hon gör trädgårdar som ska vara till för att leva i – både för människor, flora och fauna. Gärna informellt och med en naturlik känsla.
När hon fick uppdraget nära kusten utanför Haag var det just detta som kunden hade i åtanke. Paret som anlitade Carrie hade nyligen köpt ett stort hus intill ett strandnära naturreservat. Det är ett småkuperat dynlandskap med mycket tall och strandgräs och knappa kilometern bort ligger den långa, breda stranden vid Nordsjön. Tomten var speciell och utmanande i det att sanddynerna nästan kommer ända fram till huset. I grannträdgårdarna intill har man helt sonika struntat i naturen och vänt sig helt inåt – grävt bort stranddynen helt och anlagt stora gräsmattor, stenlagda terrasser och rabatter fyllda med ditskeppad, näringsrik jord. Men i det här fallet ville man alltså göra något annat, något som inte vänder ryggen till utan relaterar till landskapet. Å andra sidan fanns önskemålet att ändå få en trädgård, inte bara en naturtomt – en trädgård med grönska, blommor och färg. Gärna långt in på säsongen.
Huset fanns här sedan tidigare men genomgick en omfattande renovering och ombyggnad. Ambitionen var att behålla så många befintliga träd som möjligt och då inte minst den stora, välformade eken i sluttningen intill huset. Gräsmattor valdes bort helt men bland det första Carrie och kunden kom överens om var att ändå trycka tillbaka sanddynen något, så att den inte blev riktigt så dominerande när man står och ser ut från husets stora fönster. Dynen skulle inte försvinna men ändå ge lite plats för mer trädgård. Det var förstås ett stort ingrepp och för att ändå lyfta fram och visa respekt för dynlandskapet föreslog Carrie en mäktig trappa som går hela vägen från terrassen framför huset och rakt uppför dynen. Det blir som en markant linje genom hela trädgården och ett inslag som också passar ihop med husets rätt strama och modernistiska arkitektur. Trappan leder upp till trädgårdens mer vilda delar där strandgräset tar över.
Bortsett från det djärva draget var kundens önskan att skapa intimitet i trädgården. De ville ha flera, små platser att kunna slå sig ner på. Lite som fågelnästen utspridda i trädgården. Tomten är med holländska mått osedvanligt kuperad. Från högsta till lägsta punkten är det en fallhöjd på nästan 15 meter och på vissa ställen blir det rejäla branter, som dessutom är sandiga. Carries lösning för att göra det mer stabilt och trädgårdslikt var att skapa stödmurar skodda med cortenstål. För att mjuka upp intrycket av cortenstålet kompletterades murarna med ”gärdsgårdar” av vedträ. Något som dessutom uppskattas av många insekter. Samma uppmjukande och naturlika effekt är användandet av krossat snäckskal som grus i gångar och på uteplatser. En fin blinkning till det strandnära läget kan tyckas men tydligen ett gammalt traditionellt sätt att skapa gångytor i trädgårdar i Nederländerna.
Förutom intima platser runt om i trädgården ville kunden också kunna vandra runt i trädgården, utan att behöva gå samma väg tillbaka. De har ett stort naturintresse, inte minst för fåglar, vilket märks på de många fågelholkar som är upphängda på trädstammarna. Även vatten stod högt på önskelistan, gärna porlande för att bryta av ljud från grannhusen men framför allt för att det är vackert. I den stora branten intill huset skapade Carrie därför en vattendamm på två nivåer med ett litet vattenfall emellan. Längre bort i trädgården, där det blir mer naturlikt dynlandskap, finns ytterligare en damm.
Trädgården är en fin sammanfogning av det naturliga och odlade. Mycket av det ursprungliga finns kvar – som strandgräsen, tallarna och, inte minst, den fantastiska eken som tronar intill huset. Men mycket består av inplanterade trädgårdsväxter, framför allt runt omkring huset. Det frodigt gröna, med en hel del blomning, glider gradvis över i dynlandskapets mer dämpade och sandiga färgskala, mycket tack vare prydnadsgräs och träd och buskar med grågrönt bladverk (som havtorn och höstälväxing). På grund av den extremt sandiga jordmånen har Carrie uteslutande valt växter som tål torka och rådde kunden att undvika konstbevattning så att etableringen skulle bli bättre. Växternas rötter tvingas då söka sig nedåt efter fukt och även om det tar lite längre tid blir växterna tåligare och lever längre.
