Tjolöholm
Ett av Sveriges mest fulländade exempel på Arts and Craft, där brittisk trädgårdskonst möter västkustens skärgårdslandskap.
Text & foto Klas Kihlberg
Arts and Crafts blev det en djupdykning i när Karin Eliasson i Trädgårdsliv nr 2 2022 skrev om Gertrude Jekyll. I Sverige finns flera exempel på hus och trädgårdar som skapats i samma anda men knappast någon anläggning är så fullt ut Arts and Craft-ig som Tjolöholm utanför Kungsbacka. Här har man gått ”all-in”, för att passande nog svänga sig med engelska. För på många sätt är det som att ett stycke Storbritannien landat här på den natursköna halvön i Kungsbackafjorden.
Det nästan sagolika byggnadskomplexet i tudorstil, med torn, gångbroar, balustrader, stora terrasser, burspråk och balkonger, är lite som en främmande fågel här på svensk mark. Likaså den stora och ambitiösa trädgården, som hänger så väl samman med byggnaderna och naturen runt omkring. Och det är förstås ingen slump. Allt var noga uttänkt, som en enhet – precis som Arts and Crafts-rörelsen förespråkade: trädgården ska kännas som en förlängning av huset och vice versa.
På platsen har funnits ett slott ända sedan medeltiden, då Halland var danskt. Men det vi ser idag är en helt ny skapelse från förra sekelskiftet och trots den historiska stilen var det ultramodernt när det begav sig, med alla möjliga moderna faciliteter, som elektricitet, telefon och centralvärme.
Det var den förmögne köpmannen James Fredrik Dickson och hans hustru Blanche som köpte Tjolöholm 1892. Båda hade brittiska föräldrar och hade tillbringat mycket tid i Storbritannien under sin uppväxt – så stilvalet var kanske inte så oväntat. Det blev en relativt ung och oprövad svensk arkitekt, Lars Israel Wahlman, som fick uppdraget att rita både hus och trädgård.
1898, samma år som slottsbygget startade, dog James Fredrik, så det blev Blanche och arkitekten Wahlman som tillsammans rodde hela projektet i hamn. 1904 stod det färdigt men inte heller Blanche hann njuta av Tjolöholm i sin nya skepnad. Hon dog två år senare i dysenteri på vägen hem från en längre vistelse i Sri Lanka.
Det senaste tillskottet i slottsträdgården är ”The Knot garden”, knutträdgården, på västra terrassen
Östra terrassen med den lilla Janusträdgården. Ett av flera exempel på hur den formella trädgården möter och vävs samman med den omgivande naturen. Stenkyndeln passar fint in, som ett slags isig ljung.
Idag ägs Tjolöholm av Kungsbacka kommun och inbegriper, utöver själva slottet och trädgårdarna, ett stort, skyddat naturområde, med milslånga promenadstigar genom ekskogar och längs strandängar. Här finns en arbetarby, en gång skapad för statarna på godset, och en slottskyrka i samma brittiska stil som slottet. Allt är öppet för allmänheten och ett välbesökt resmål. Fyra fast anställda trädgårdsmästare tar hand om utomhusmiljöerna, med chefsträdgårdsmästare Eva Rosén i spetsen. Det är enorma områden de har hand om och en utmaning att klara det på en så liten arbetsstyrka. Inför 2022 har det blivit efterlängtad förstärkning med två säsongsarbetare.
När jag första gången besökte Tjolöholm på sent 90-tal förundrades jag förstås av det fantastiska men ovanliga och märkliga slottet, liksom av det natursköna läget med skärgården alldeles utanför (tack vare den låga muren i änden av stora gräsmattan verkar det som att havet når ända fram till trädgården). Men rent trädgårdsmässigt var det kanske inte så spännande. Idag är intrycket ett helt annat. Det är som att trädgården fått börja sjunga på riktigt, precis som det var tänkt, då för 120 år sedan.
– Egentligen har vi inte återskapat något grundläggande här, berättar Eva Rosén. Det mesta fanns här men det som haltade med grundidén var själva rabatterna.
Efter Blanches död sköttes trädgårdarna inte riktigt som det var tänkt. På bilder från den tiden ser man mycket enkla och, förmodligen, lättskötta rabatter. Men man vet att Blanche Dickson var väl förtrogen med trädgårdskonst i Arts and Crafts-anda, att hon regelbundet läste engelska trädgårdstidningar och -böcker. Så när man 2012 beslöt sig för att ta ett nytt, rejält tag i trädgårdarna, var det stora pampiga rabatter som stod högt på dagordningen.
– Vi anlitade ett brittiskt designerpar, James och Helen Dooley, och med deras hjälp skapades paradrabatterna som vi ser idag. Det senaste tillskottet är ”The Knot Garden”, som aldrig blev gjord men som det fanns utförliga ritningar på, som vi följt.
Arbetarbyn väcktes också ur sin slummer när stiftelsens timmermän tog sig an husen och återskapade ett av dem i äkta hantverksanda och tog fram detaljer som försvunnit med åren. Just det huset, Hemtrefnaden, är numera ett litet museum och trädgården utanför är också den skapad utifrån dåtidens nationalromantiska ideal.
– John Taylor (trädgårdsmästare och programledare på SVT, reds. anm.) ritade en brittiskt inspirerad allmogeträdgård med mycket rosor i, något som passade in på Tjolöholm. Han ritade även den så kallade fjordrabatten uppe vid slottet.
Nu arbetar teamet med att återskapa slottets köksträdgård. Den var stor, med tre växthus, och fanns här redan innan Blanche och James Fredrik köpte Tjolöholm. Här odlades det grönsaker, frukt och snittblommor.
– Det kommer blir något alldeles extra är jag alldeles säker på, avslutar Eva och ger mig redan uppslag för ett kommande reportage i Trädgårdsliv.
Soluret från varuhuset Libertys i London. Den låga muren i fonden lurar ögat – som att havet når ända fram till trädgården.
Kålväxterna har gjort en intressant kulturhistorisk resa under det senaste århundradet i Sverige. När potatisen gjorde entré i landet konkurrerade den så småningom ut rovorna som basvara, och efter missväxtåren och krigsåren under 1900-talets första hälft kom kål att mer och mer förknippas med fattigmansmat och nöd. Borgerskapet distanserade sig från dem de uppfattade som lägre stående i samhällshierarkin genom att anamma nya matvanor. Kålen hamnade längre och längre ner på matstatusstegen och ansågs under lång tid rätt tråkig och mest något som dök upp på julbordet av tradition. Men så hände något. I början på 2000-talet etablerades begreppet ”Nya nordiska köket” i restaurangbranschen, efter ett manifest från tolv stjärnkockar från runt om i Norden. Med inspiration från matkulturen i exempelvis Frankrike ville de höja statusen på lokalt producerade råvaror och fokusera på råvaror i säsong. Manifestet fick stor genomslagskraft vilket ledde till att länge förbisedda inhemska råvaror fick höjd status. Hemmamatlagningen var inte sen att haka på, och detta i kombination med hälsotrender direktimporterade från USA gjorde att kål av olika slag snabbt seglade upp i topp på trendlistorna. Var man vände sig i det expanderande informationsflödet såg man gröna smoothies som var proppfulla med de näringsrika kålbladen.
Mat- och odlingstrender böljar som bekant fram och tillbaka över tid, och vad som är stort just nu beror såklart på en oändlig rad olika faktorer. Något som garanterat haft påverkan på kålens ökade popularitet under 2000-talets första decennier är andra importerade matinfluenser från hela världen, exempelvis asiatisk matlagning som har inspirerat oss till en rad spännande användningsområden för kål. Men anar man inte något annat också där under det trendiga uppsvinget? Är det inte lite som att kålen, som följt oss genom tusentals år, bubblar upp i det kollektiva medvetandet när vi står inför kristider? Kanske har den välbekanta, pålitliga, näringsrika och välsmakande kålen en förmåga att få oss att känna trygghet i tider av kris, krig och osäkra framtidsutsikter? Kålen har visat sig ha förmågan att agera hjälte i specifika tider – som botemedel mot skörbjugg på de långa seglatserna över oceanerna på 1700- och 1800-talet, som basföda i Fattigsverige och som redig råvara under krig, både förr och nu (i senaste upplagan av myndighetsbroschyren ”Om krisen eller kriget kommer” står kål högst upp på listan över viktig mat att ha hemma).
Och kanske kan kålen också ge oss lite välbehövligt framtidshopp bara genom att visa på sin långa historia. Se bara på marknaden Zelný trh i Brno i södra Tjeckien. Direktöversatt betyder namnet Kålmarknad, och den har hetat så sedan 1340. Där har under 700 år funnits en återkommande grönsakshandel, som inte pausades ens under kommunisttiden då alla privata affärer i staden blev totalförstörda. Mycket förändras och förgås, men kålen tycks bestå.