Vårbruk på udden

Ett klassiskt trädgårdsmästeri mitt i storstaden, som odlar i stort sett allt som växer och blommar i trädgården. Och det pågår året runt, arbetet med Prins Eugens trädgårdsdröm vid Waldemarsudde.

Text & foto Klas Kihlberg

Det måste vara en av Stockholms vackraste platser. Uppe på en höjd med vatten i tre väderstreck och Djurgårdens lummiga grönska i ryggen. Och så panoramavy över stadens siluett, med Gamla stan och Södermalm, på det. Han valde platsen väl, prins Eugen, när han till slut gjorde slag i saken och lät bygga sitt konstnärspalats här i början av förra seklet.

Idag är Waldemarsudde ett självklart besöksmål för både turister och stockholmarna själva. Ett museum där vi kan gå runt i de konstbehängda salongerna där kungligheter och det svenska kulturetablissemanget en gång frotterade sig med varandra. Eller se någon av de löpande konstutställningar som visas i slottet och galleriet. Det var precis så han ville ha det, prinsen, när han skrev sitt testamente. Men lika viktigt som konsten och arkitekturen var trädgården och de gröna omgivningarna runt omkring, som i högsta grad var integrerade delar av upplevelsen på Waldemarsudde. Och så är det än idag. För även om han är känd som Målarprinsen vore Blomsterprins inte helt fel som extra smeknamn.

Ett par stenkast från slottet, lite dolt bakom berget och den gamla väderkvarnen, ligger Waldemarsuddes trädgårdsmästeri. Så här i slutet av maj är det full aktivitet här, med omplantering av frösådda plantor. Inne i växthusen står plantor i tusental – en del på tillväxt, andra redo att planteras ut i parkens rabatter och urnor eller för att pryda slottets interiörer. Lika många står i bänkgården med glas utanför. På många sätt är det sig likt, så som det såg ut här i början av förra seklet, då det första växthuset stod färdigt.

Chef för trädgården och parkmiljön på Waldemarsudde är Marina Rydberg. Hon är trädgårdsmästare, verksam här sedan 1996, och för tio år sedan skildrade hon trädgården och de gröna omgivningarna här i boken ”Trädgården vid Prins Eugens Waldemarsudde”.

– Det är en unik kombination vi har här, med ett konstmuseum och året runt-odling, berättar Marina. Vi odlar i stort sett allt som blommar här, både i trädgården och inne i museet.

Marina och tre personer till arbetar här året om och under säsong är de ytterligare fem. Förutom all odling ska gräsmattor klippas, rabatter och gångar rensas, buskar, häckar och rosor klippas och beskäras, snö röjas… arbetet i trädgården pågår året om. 

– Säsongen börjar redan i september med lök som sätts på kylning. Hyacinter, tazetter, amaryllis och tidiga tulpaner. Sedan börjar vi med de första frösådderna i januari. 

Tre gånger byts planteringarna ut i trädgården. Först är det alla vårlökar som sattes i oktober. I april kompletteras de med bland annat penséer, primula och förgätmigej. Så i juni röjs allt och det görs plats för sommarblommorna – zinnia, dahlior, lejongap, trädgårdsnejlika, blomstertobak, tagetes, för att nämna några. Och allt finns det dokumentation på, från inventeringar, inköpslistor och foton. För det är en fast plan som följs, en plan som bygger på det testamente prinsen skrev när han donerade Waldemarsudde till Stockholms stad 1947.

– Det måste vara historiskt och jag kan inte bara plantera något som jag tycker är snyggt, förklarar Marina. Vi ska hålla oss till det som fanns här på prinsens tid för trädgården är ett museum, precis som slottet med all konst och möbler. 

Rent konkret innebär det att odla de arter och sorter som fanns här på prins Eugens tid, det vill säga 1900 till 1947. Efter prinsens död dokumenterades och inventerades parken noggrant, både i skrift och med ritningar. Waldemarsuddes dåvarande trädgårdsmästare Gunnar Löfgren gjorde dessutom förteckningar över de växter som hade odlats de senaste åren. Bevarandearbetet gäller inte bara växterna utan också sådant som vaser, krukor, urnor och trädgårdsmöbler. Sedan måste det förstås till lite flexibilitet, för allt finns inte längre att tillgå. De bevarade inköpslistorna och bilderna visar inte sällan på sorter som för länge sedan har slutat odlas, som till exempel många av tulpanerna.

– Vi har tagit hjälp av vår holländska lökleverantör för att hitta bra kandidater bland tulpanerna som finns idag, med ungefär samma färger och utseende.

Anette Forsberg ­putsar myrtenbuskarna efter vintervilan.

En bit från växthusen, nere vid vattenbrynet, ligger orangeriet. Liksom förr förvaras här alla medelhavsväxter, som på sommaren står i urnor i trädgården: myrten, lagerträd, fikon, nerium, mimosa, agapanthus och hibiskus. En trupp rejäla myrtenbuskar är uttagna efter vintervilan och putsas fina för säsongen av Anette Forsberg, en av trädgårdsarbetarna som jobbar här året runt.

– Orangeriet stod färdigt strax efter att slottet var färdigt och sitter ihop med prinsens ”automobilsstall”, alltså hans garage, berättar Anette.

Uppe på galleriterrassen är tulpanfloret i sitt esse, eller egentligen sjungande på sista versen. En ovanligt kall april och början av maj avlöstes av högsommarvärme och tulpanskådespelet gick i ett huj. Men det är fortfarande anslående vackert med de långa, gängliga stjälkarna och enorma blomkalkarna på lila ’Bleu Aimable’, vita ’Mount Tacoma’ och ’Paul Scherer’ i mörk purpur.

Inte långt därifrån står Katarina Ottosson, en annan av museets trädgårdsarbetare, uppflugen på en stege, upp mot muren intill loggian, och beskär det yviga vinet. 

Ovan t v: Marina Rydberg, chef för trädgården och parkmiljön på Waldemarsudde.
T h: Bänkgården för upp­drivning av plantor.
Nedan t v: Rosenskäror, begonior, nejlikor m m i växthuset.
Nedan t h: Lotta Jihde skolar om pluggplantor.

1948, ett år efter prinsens död, öppnade Waldemarsudde för allmänheten. Det var en stor händelse, det här att ett kungligt hem slog upp dörrarna för besökare, inte minst då många läst om det och sett inspirerande bilder därifrån i tidningsreportage genom åren. Idag är både trädgård och park öppen för alla att flanera runt i. Ja åtminstone dagtid, för på sommaren är parken stängd på kvällarna. Hans dröm om att Waldemarsudde skulle ”bevaras som en levande kulturbild”, som det stod i testamentet, måste nog sägas ha uppfyllts. 

Syrensnåren som finns lite här och var står i full blom, likaså den stora hästkastanjen uppe på slottsterrassen, och i det stora trädgårdslandet borta vid växthusen står hundratals pioner i knopp. Sommaren står för dörren och Waldemarsuddes trädgård ska snart byta till sommarkostym. Folk promenerar runt i trädgårdarna och njuter av ännu en solig och varm majkväll. Jag möter upp Marina igen uppe vid växthusen, det är snart dags att göra kväll efter en lång dag i trädgården.

– Jag tröttnar aldrig på att jobba utifrån Prinsens vision, säger Marina. Han verkar ha varit en väldigt sympatisk ­person med stor passion och känsla för trädgård, växter, konst och arkitektur. Det känns som att han går bakom oss och håller koll, men på ett bra sätt!