Humlebacken
Försommaren på Humlebacken utanför Lund är hektisk. Häckar och klot är redan klippta men trimmas igen. Maj månad är knappt förbi förrän pioner, iris och allium sjunger på sista versen – och de första rosorna slår ut. Nu ska allt hända!
Text Lisa Ising / Foto Pernilla Bergdahl
[ Trädgårdsliv nr 2 2025 ]
Om bara några veckor är det dags för Tusen Trädgårdar och till helgen väntas en dansk trädgårdsförening med höga förväntningar. En ny omgång kompost fräschar snabbt upp i planteringarna, flaggstång och spegelkulor tvättas skinande rena och ogräset hålls efter, in i det sista. Men så är Humlebacken heller ingen vanlig trädgård.
Det är nu tjugo år sedan Anna och Lennart Gisselsson kom till den lilla byn Värpinge i Skåne för att titta på ett hus från 1876. Det var då i så dåligt skick att ingen annan vågade lägga bud – och trädgården var helt igenvuxen. Men de såg potentialen.
Den som idag tittar in genom grinden ser en skuggande rosengång av ’Venusta Pendula’ och formklippta häckar med försommarens blommor. Därefter: den gröna triumfbågen och en klassisk spegelkula, så ofta använd i historiska trädgårdar. Man kan lätt tro att det alltid sett ut så här, men skenet bedrar.
Bostadshuset totalrenoverades och samtidigt förvandlades trädgården till en skånsk ”allmogehave” med 1700-tals-influenser och mycket buxbom, gamla pioner och rosor. Ett arbete som tagit decennier – och egentligen fortfarande pågår.
– Det enda som är konstant i en trädgård är förändring, säger Lennart, eller Lulle som alla kallar honom.
Han spenderar många veckotimmar här, med ivrigt bistånd från hustrun och döttrarna Lovisa och Linnéa som vuxit upp här och som numera hunnit bli tonåringar. Framför allt kräver trädgården ett konstant förbättrings- och beskärningsarbete. Växtzonen är landets mildaste och mikroklimatet är ovanligt gynnsamt just här, så växtkraften är enorm.
Humlebacken har gamla anor och det har funnits mycket historia att forska i under anläggningsarbetet. Här låg ursprungligen byns smedja med kullerstensgård, köksträdgård och de många humlestörarna som gett namn åt platsen. Strax intill finns dessutom Sveriges minsta naturreservat, Rinnebäcksravinen, och trädgården är i själva verket fortsättningen på en liten dalgång som inlandsisen lämnat efter sig. Tack vare den finns en höjdskillnad på nästan åtta meter som effektfullt markeras genom trappor och häckar.
– Ambitionen har inte varit att återskapa trädgården som den en gång var. Men känslan ska vara gammaldags, det är viktigt. Mest har vi velat skapa en helhetsupplevelse där trädgård, gångar, växter och arkitektur samverkar till en helhet, förklarar Lulle när han finputsar inför de stundande trädgårdsbesöken.
Under projektets gång har paret läst in sig på historisk trädgårdsarkitektur, studerat stilideal och proportioner. Samtidigt är Lulle en uppfinningsrik fixare och fyndletare. Kombinationen är en hisnande trädgårdsupplevelse där man ibland har svårt att tro sina ögon.
Det ockragula orangeriet med kalkstenspiazza är exempelvis främst skapat av hittegods och begagnatfynd. Dubbeldörren hittades i en container, gavlarnas små gjutjärnsfönster har suttit på ett bårhus och takbjälkarna räddades en gång från en slottsbrand. Även lusthus, trädgårdsgunga och faktiskt det mesta i denna storslagna trädgård består av diverse återbruk och byggspill – men sammanfogade med stor finess.
Även växterna har ofta planterats i samma anda. En del är arv från föräldrar och svärföräldrar och från morfars barndomshem kommer en liten purpurklätt. Magnolian mot gatan fick Lulle redan som 7-åring som tack för gräsklippning och därefter har den flyttat med genom livet. Också de växter som redan fanns på platsen bevarades och kom till användning. Här fanns gott om pioner och de grävdes upp och samlades i formklippta kvarter tillsammans med plymspirea och klassiker som daglilja och iris.
Också den mörkrosa klätterrosen med dubbla blommor fanns här från början. Den var länge ett mysterium och gick under namnet ’Humlebacken’. Var detta kanske trädgårdens egen ros, igenkänd från sekelgamla målningar av gården? Modern dna-analys har dock visat att det är en ’Erinnerung an Brod’ med ungerskt påbrå från 1886 och i svensk kultur redan 1892. Gammal är den i alla fall och Lulle älskar den lika mycket för det. En annan favorit är honungsrosen ’Hybrida’ som blommar i enorma kaskader från husgavlar och klätterställningar.
– Den är underbar, aldrig sjuk och doftar fantastiskt, fast den ger två hela skottkärror fulla av blomblad att plocka upp efter blomningen, medger han.
Den drygt 1500 kvadrat stora trädgården består av två ganska olika delar. Den första, mellan husfasaderna, är mera symmetrisk och tuktad med formklippta kvarter, grusgångar och kullersten mellan pioner och rosbågar. Efter några trappsteg stiger trädgården brant och ändrar karaktär, blir vildare med höga björkar, en syrenberså och gräsmatta – och allra överst tronar lusthuset.
I den här delen ligger också det vackra orangeriet, inkilat som ett trädgårdssmycke. I gränsen mellan symmetri och vilt blommar buskrosor som ’Leonardo da Vinci’, den engelska Austin-rosen ’Mary Rose’ och vita rabattrosen ’Iceberg’ i uppstammad form. Men förutom grundstrukturen finns även andra rum med olika karaktär på Humlebacken. Mot gatan syns rabatten med lekfull digitalis och kantad av frodig lavendel. Kring matplatsen, under höga träd, är det i stället den orangegula klätterrosen ’Alchymist’ på ett falurött plank som skapar rummet.
Ett tidigt studentflak larmar förbi på andra sidan häcken, men innanför råder doftande stillhet. En koltrast har byggt bo och ruvar tyst under pergolans rosentak. Vi stannar, beundrar för ett ögonblick och tar in försommarens intryck.
Lulle har ofta visat trädgården, är en kunnig berättare och pekar vant ut de olika perspektiven och siktlinjerna. Här finns mängder av växtglädje och fiffiga lösningar att lyfta fram. Inte minst senaste tidens projekt med en dold vattenreservoar för att samla regnvatten som, tack vare nivåskillnaden, kan spridas över trädgården genom självtryck.
Men detta är så mycket mer än en firad visningsträdgård. I själva verket har Humlebacken haft närmast livsavgörande betydelse. Det är snart tio år sedan Lulle plötsligt drabbades av allvarlig sjukdom med en brusten aorta, intensivvård och många veckors rehab. Även den gången väntade Tusen Trädgårdar, men att ställa in var uteslutet. Han skulle vara med på visningen, om den så skulle ske i rullstol. Att komma tillbaka till trädgården blev en viktig målbild – och den fortsätter att vara en skapande kraft som håller igång kroppen och sinnet.
Arbetet där pågår ständigt, men en favoritplats numera är trädgårdens högsta punkt, under en lönn på lusthusets översta trappsteg.
– Jag älskar att sitta här uppe och titta ner över trädgården. När mycket annat är bortom min kontroll, så är detta en skyddande oas som jag fortfarande kan bemästra. Här känner jag trygghet och här mår jag bra.
Anna och Lennart ”Lulle” Gisselsson.