Botaniska tulpaner – vild prakt

Små men vildsint vackra. Våra tulpaners anfäder från naturen har uråldriga egenskaper som gör dem till färgstarka, tåliga och troget återkommande vårblommor i trädgården.

Text Emma Olevik / Foto Pernilla Bergdahl

De botaniska tulpanerna, som är de vilda förfäderna till våra vanliga hybridtulpaner, kan vilseleda oss med sitt skira, diminutiva utseende. Plantorna är låga, ofta bara mellan 10–30 cm höga, och blommorna är små och delikata med tunnare kronblad än vi är vana vid jämfört med de större tulpanerna. De tycks vid första anblicken vara ömtåligt exklusiva. Men skenet bedrar. De är härdiga tuffingar som härstammar från riktigt karga platser som stäppen i Centralasien och klippskrevor och bergssluttningar i Medel­havsområdet där vintrarna är kalla och somrarna torra och heta. Härdigheten märks inte minst på deras förmåga att troget återkomma år efter år, jämfört med många av de större och pampigare tulpanerna vi förädlat fram, som ofta bara lever en säsong. Flera av de botaniska tulpanerna har också den trevliga egenskapen att de kan sprida sig på egen hand om de trivs och bilda större partier för varje år.

Släktforskning är lika spännande när det gäller växter som när det gäller människor. De kringelikrokar som släkten tar genom generationer, och som vi lärt oss att spåra och tyda bland annat genom DNA, upphör aldrig att förvåna och förvirra oss. Samma sak gäller för tulpaner, som människor började odla och förädla och därmed skapa nya släktgrenar hos redan för tusen år sedan i det Osmanska riket.

En rolig twist i tulpanernas släkthistoria är denna: när sorter som förädlats och odlats i sydöstra Europa och Mellan­östern började spridas norrut via handelsmän genom Europa så rymde vissa av dessa tulpaner ut i det vilda och etablerade sig där. När de sedan påträffades i naturen många år senare trodde man att det var vilda sorter som hade sitt ursprung där, vilket man mycket senare insåg inte alls var fallet. Det finns alltså en ganska stor osäkerhet och förvirring kring vilka som är ”äkta” vilda tulpaner och inte. Precis som inom släktforskning för människor får man ibland gissa, eller helt enkelt sväva i ovisshet.

Men kanske är det inte alltid så viktigt att försöka skriva korrekta kartor över vårt och våra växters förflutna, kanske borde vi i stället rikta fokus mot vad vi har framför oss här och nu. Därför gillar jag begreppet botaniska tulpaner. I detta breda och löst definierade begrepp ingår både sorter som vi tror är ”rena” vilda sorter, gamla hybrider från 1500-talets Turkiet och nyare korsningar som delar utseende och egenskaper med de vilda tulpanerna. Begreppet botaniska tulpaner är inkluderande, det räknar in och vill ha med snarare än utesluter och stänger ute. Det känns som ett positivt och bejakande sätt att se på både växter och människor.

Motstående sida, översta raden fr v: Bokharatulpan (Tulipa linifolia), porslinstulpan (T. polychroma), italiensk tulpan (T. clusiana).

Mittenraden: T. hageri x aucheriana ’Little Princess’, italiensk tulpan (T. clusiana) ’Peppermint stick’, spindeltulpan (T. gesneriana (Neo-Gruppen) ’Acuminata’).

Nedre raden: Violtulpan (T. humilis) ’Little Beauty’, anemontulpan (T. praestans) ’Shogun’, violtulpan (T. humilis) ‘Persian Pearl’.

Även om botaniska tulpaner är små har de lika stort dekorativt värde som hybridtulpaner, och de kan tillföra otroligt mycket i både trädgården och i offentliga planteringar. Jag tänker på en gata i ett centralt bostadsområde i Malmö som är kantad av tulpanträd som står snyggt planterade i grus. Varje vår kommer det upp en hel mängd små låga botaniska tulpaner runt varje träd, crèmevita med röda ränder och vackert ådrade gröna blad. De har funnits där så länge att ingen längre minns namnet på dem, men enligt en boende på gatan ska de ha planterats eftersom den ansvarige trädgårdsmästaren tyckte det skulle passa bra med tulpaner under tulpanträden. Sant eller inte, och även om ursprung och namn fallit i glömska, kommer tulpanerna troget upp ur gruset år efter år och lyser i vårsolen.

En del av charmen med de botaniska tulpanerna är hur deras utseende förändras från timme till timme under dagen. En blomma som en molnig förmiddag är en tätt sluten, spetsig knopp i en viss färg kan på eftermiddagen, när solen skiner på den, öppna sig och låta sina kronblad krulla sig utåt och anta en helt annan form, och visa upp en annan kulör på insidan av kronbladen. Som betraktare kan man på riktigt bli förvirrad och undra om det verkligen är samma blomma man ser.

Det finns många sorter att bli kär i hos de botaniska tulpanerna. Italiensk tulpan, Tulipa clusiana, har långsmala blommor som sitter på smala stjälkar som vajar graciöst i vinden. Det finns flera vackra tvåfärgade namnsorter, exempelvis ’Peppermint Stick’ som är vit och knalligt cerise, Tulipa clusiana var. chrysantha ’Tubergens Gem’ som är gul och röd och ’Lady Jane’ som är vit och rosa. Vildtulpan Tulipa sylvestris är en sort som ger mig associationer till frodiga lövskogslundar. Dess gula, toppiga blommor sitter på relativt höga stjälkar som böjer sig vackert i en liten båge vid mulet väder. När solen skiner sträcker blommorna på sig, vänder ansiktet mot solen och öppnar upp kronbladen. Om den trivs kan sylvestris bilda stora fält av nickande gula blommor som passar fint i ett woodland eller en förvildad gräsmatta.

De flesta botaniska tulpaner blommar någonstans ­mellan mars och maj och de trivs i full sol och med väldränerad jord, precis som vanliga tulpaner. För de flesta varianter är hård vinterkyla inget problem, tvärtom är det milda, fuktiga vintrar som gör att lökarna riskerar att ruttna nere i jorden. Om lökarna inte får en ordentlig köldperiod under vintern kan detta också leda till en sämre blomning. Ett trick för att hjälpa botaniska tulpaner att trivas i rabatten är att blanda ut jorden med grus vid planteringen. Det hjälper till att hålla marken runt lökarna dränerad. En giva benmjöl vid planteringen ger också tulpanerna extra kraft att blomma rikligt nästa vår.

Många trädgårdsfantaster har fått upp ögonen för botaniska tulpaner de sista åren och det dyker upp fler sorter i handeln, vilket gör att de ser ut att gå mot en ljus framtid och bli allt vanligare i våra trädgårdar och parker. Tyvärr ser det mycket mörkare ut för dem i deras naturliga habitat i det vilda. Klimatförändringarna har gjort att allt fler vilda tulpaner försvinner från sina hemtrakter i bergen i Centralasien. Förändringarna i temperatur och regn gör att redan år 2050 kommer många sorter inte ha några habitat kvar alls och riskerar att utrotas. Andra kommer behöva migrera till högre höjder för att överleva. Vi människor har påverkat dessa växters existens i grunden, först genom att förädla och korsa dem i hundratals år och sprida dem över globen, och sen genom att förändra själva förutsättningarna för deras överlevnad i det vilda. Jag undrar vad framtida botanister ska tänka om oss och vår tid när de fortsätter kartlägga tulpanernas släktträd och överlevnad.