greatdixter4 item2

< till arkivet

Tom Stuarts Smiths "The Barn"

 

På The Barn har trädgårdsdesignern Tom Stuart-Smith och hans hustru Sue skapat en makalös trädgård omgiven av ängar, skog och fält. Att Storlondons motorvägsleder pulserar alldeles i närheten glömmer man snart bort.

 

Av Klas Kihlberg & Gustav Stjärnström

 

Det var på Chelsea Flower Show 2008 som vi stötte på hans namn första gången – Tom Stuart-Smith, en av Englands mest ansedda trädgårdsdesigners. Då vann hans visningsträdgård första pris: en uppvisning i elegant återhållsamhet och romantiskt växt-överflöd på samma gång, fast allt i stort sett bara vara grönt och vitt (bland annat mängder av vit stjärnflocka). Sedan dess har vi sett en del av hans arbete i engelska trädgårdsmagasin och blivit mer och mer nyfikna. Inte minst på hur hans egen trädgård ser ut.

Några mil norr om London ligger The Barn, Tom och Sue Stuart-Smiths hem och trädgård. Det är en lantlig idyll med stora svepande fält och skogsdungar runt omkring. Fast idyllen är, om inte en chimär, så i alla fall inte helt oanfrätt. Alldeles i närheten drar två av Storlondons åttafiliga motorvägsleder förbi, fast vi hör faktiskt ingenting av det vid vårt besök. Tom har växt upp här som barn och när han själv bildade familj tog han över de gamla ekonomibyggnaderna som hörde till föräldrarnas gård och omvandlade dem till en bostad. Det handlar om två stora, svarta trähus i vinkel och till det några sidobyggnader, ett växthus och ett trädgårdsskjul täckt av korrugerad plåt.

Från början var det knappt någon mark alls här att anlägga en trädgård på – åkrarna gick nästan ända fram till husknuten. Efter att ha köpt loss ett par hektar mark började så projektet med att anlägga en trädgård på allvar.

 

Häckar, rabatter, ängar...

Stora delar av de hektar trädgården upptar består av ängsmark. Ju närmare bostadshuset man kommer, desto mer av traditionell trädgård, med rabatter, stenlagda gångar och klippta häckar.

På innergården, omgiven av bostadshusen, stöter vi på inslag vi känner igen från Chelseaträdgården från 2008: stora, rektangulära vattentråg, fast dessa är från hans förra vinnaralster 2006 och tillverkade av rostig cortenstål. Mycket går i grönt men rejäla färgklickar dyker upp här och var i form av djupt rosaröd stjärnflocka och stora, nästan köttiga irisar 'Provencal' i brunrött och gult. Innergården är intimt kopplad till bostaden; ett vardagsrum utomhus, med stenläggning och trädäck längs huset.

På andra sidan bostadshusen, åt väster, börjar den stora trädgården. Här går en bred gräsgång rakt igenom på ett monumentalt sätt. Den löper fram genom olika trädgårdsrum med magnifika rabatter inramade av häckar – avenbok, idegran och buxbom – på typiskt engelskt manér. Men här är rummen inte helt isolerade från varandra och inte heller väsenskilda i sitt innehåll. Växtmaterial och färgskala återkommer, fast i olika mängd och intensitet. Som till exempel den vita trädgårdsnattviolen, kirgislöken med sina lila bollar, det grå bladverket hos kardon och vita stäppliljor, (som tyvärr inte slagit ut!).

Den stora gräsgången mynnar ut i en stor rektangulär plats med bara klippt gräsmatta och höga avenbokshäckar. Det blir en skön paus efter alla intryck och fungerar som en övergång till ängsmarkerna som tar vid härnäst.

Tom Stuart-Smith medger själv att hans trädgård på många sätt återspeglar hans inspirationskällor ända sedan han började med trädgård som tonåring. I början var det de klassiska engelska trädgårdarna, som Sissinghurst och Hidcote, som stod som förebild. Längre fram inspirerades han starkt av naturalismen i Thijssenpark utanför Amsterdam. Och under de senaste åren har han påverkats mycket av Piet och Anja Oudolf, med deras nya sätt att använda perenner och prydnadsgräs i stora sjok för att få en naturlik stämning.

 

Prärien

På motsatta sidan av trädgården, i öster, ligger växthus och köksträdgård och bortom det ett helt nytt projekt: här har man nyligen anlagt en prärieträdgård med huvudsakligen nordamerikanska perenner. Just nu är det inte mycket att se men själva metoden man använt är intressant. Allt är frösått i ett tjockt lager av sand för att hålla tillbaka ogräsen. Tanken är att detta ska bli sensommarens stora attraktion – en äng fylld med rudbeckia, solhatt, aster och skålört Tanken är sedan att prärien, med några års mellanrum, ska brännas ner helt på vårvintern. Nordamerikanska prärieväxter lär vara helt anpassade för denna omilda behandling men förhoppningsvis inte de inhemska ogräsen och, inte minst, sniglarna.

Vi får helt enkelt komma tillbaka igen, fast då på sensommaren, för att ta del av resultatet. •

 

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

thebarn1
thebarn4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård