item1a1 item2

< till arkivet

Taggar triggar trädgården

Taggiga växter utmärker sig. De har svårt att smälta in i ett blomstrande sällskap, utan sticker gärna otuktat ut på någon kant. I dubbel mening är de svåra att ta på. Men just därför kan de trigga trädgården till en ny nivå. Här presenteras ett axplock favoriter vars gemensamma nämnare är av nektar full.

Av Erica Ängmo. Foto Lina Karna Kippel

Kardvädd • Vad som hör hemma i och utanför trädgården bestämmer vi bara själva. Kardvädden, Dipsacus fullonum, befinner sig just i det spännande gränsland där vad som går an avgörs av betraktarens förhållningssätt till kultiverat och vilt. I större delen av Europa och Nordamerika beskrivs den som "noxious weed", det vill säga ogräs. I södra Sverige förekommer den sällsynt förvildad på odlingsmarker, i diken och åkerkanter, men är sällan ett problem. Mer och mer syns den odlad som inslag i större planteringar, där dess uppenbara gestalt bidrar med spännande form snarare än färgprakt. Kardvädden är en bienn ört, tillhörande familjen väddväxter, Dipsacaceae. Första året utvecklas en utbredd, mycket frodig bladrosett med en kraftig rot. Året därpå höjer sig de två meter höga, välförgrenade och taggiga blomstjälkarna. Till skillnad från första årets rundade blad, är andra årets blad lansettlika och placerade parvis motsatta på stjälken. Bladbasen sveper elegant runt stjälken och bildar en liten skål. Stora som hönsägg sitter de märkliga blomhuvudena i spetsarna. Varje blomhuvud består av upp till 2 000 tätt sittande små violetta blommor som slår ut i cirklar och mellan dessa taggiga fjäll. Stödbladen är sirligt uppåtböjda kring hela blomhuvudet.

Blommorna är under högsommaren välbesökta topp-restauranger för fjärilar och nektarsökande insekter. På vintern kan man se hur fink och steglits klamrar sig fast i fröställningen för att picka ut de näringsrika frön som sitter kvar. Första årets bladrosett håller effektivt undan konkurrerande vegetation. Det är växtens eget smarta sätt att trygga öppen jord när den efter det andra året dör och självsår sig med vindens hjälp. Nya småplantor kan efterföljande vår rensas bort eller flyttas. Vintersiluetten från denna högresta favorit får inte förbises. Släktnamnet Dipsacus kommer från grekiskan och betyder ungefär "Att släcka törst", vilket syftar på hur växten samlar upp regnvatten i skålformen som bladen bildar. Artnamnet fullonum kommer av latinets fullo som betyder "en person som valkar tyg". De torra frökapslarna, med sina lagom hårda fjäll försedda med små krokar, har använts i ullberedning och lär fortfarande förekomma som kardor i traditionell tillverkning av exklusiva ylletyger.

 

Bolltistel Echinops av grekiskans 'ekhinos' (igelkott) och 'ops' (utseende) – är en klassiker som arkitektonisk bakgrundsväxt bland andra perenner. Tistlar av olika slag infördes från början som medicinalväxter, men har använts som prydnadsväxter i sekel. I växtförteckningar från 1900--talets början syns till exempel blå bolltistel, Echinops bannaticus, listad i sällskap av andra "gamla" trädgårdsväxter såsom martorn, rudbeckior och stormhattar. I soliga och väldränerade planteringar blir de ofta stående år efter år. Att man helt enkelt ogärna flyttar och donar med etablerade plantor, med deras taggar och djupa rötter, är främsta anledningen. En annan är att de tycks okränkbara. Dessa växter drabbas ytterst sällan av skadedjur eller sjukdomar och kan nog därför kallas trädgårdens actionhjältar, de som inte går av för hackor. Bolltisteln tillhör den korgblommiga familjen -Asteraceae. I handeln hittar man oftast arten E. bannaticus av sorterna 'Blue Glow', 'Taplow Blue' och 'Veitch's Blue' och den vita, med rödaktiga stjälkar, E. sphaerocephalus av sorten 'Arctic Glow'. De upp till två meter höga och strikt upprätta stjälkarna är sparsamt förgrenade. Bladen sitter parvis och är grågröna på ovansidan och vit-ulliga på undersidan. Bladspetsarna är försedda med små men elaka borst.Det vi kallar blommor är egentligen en tät samling av holkar. Vackrast är dessa klot just innan de stålblå eller vita spetsarna slår ut men varje liten utslagen rörblomma är en åtråvärd skål med nektar och pollen åt bin, humlor och fjärilar. För att skapa kontrast används gärna den blå bolltisteln bland gula perenner som strålrudbeckia eller svavelröllika. Ett vanligt, men alltid vackert, sällskap är röd eller vit rudbeckia och tåtel. Bolltisteln är också en tidlös snittblomma. Liksom i rabatten ger den stabilitet i buketter och varar nästan för evigt.

 

Martorn • Få växter lyser så kallt i silver och stålblått som martorn, Eryngium. Släktet tillhör den flockblommiga familjen -Apiaceae och rymmer flera olika arter som alla är tistellika och perfekt anpassade till torra, kalkrika och soliga miljöer. Ju kargare och soligare växtplats, desto skarpare blir blommornas färger. Deras taggiga blad har en vaxartad yta som förhindrar avdunstning. Namnet Eryngium kommer av grekiska Eryggos, bockskägg, och syftar på rotsystemet. Den djupgående pålroten med många sidorötter är lätt att skada med spade. Det är därför växter som man helst lämnar ifred år efter år.

De få exemplar av alpmartorn, Eryngium alpinum, som växer vilt på lågt belägna bergsängar i alperna, är fridlysta. Förädlade sorter som exempelvis 'Blue Star' är lätta att tillgå i handeln, och flera av arterna går utmärkt att fröföröka själv. Alpmartornets upprätta, tätt sittande blomflock, kantad av en skir krans finflikiga svepblad, är växtens främsta kännetecken. Formen är raffinerad och lockande. Fullt utvecklade blomställningar, oftast belägrade av insekter, är fascinerande att studera på nära håll. Den kan stå ensam bland stenar och skira gräs eller i sällskap av blommande perenner.

Det ryska martornet, Eryngium planum, blir liksom alpmartornet omkring 80 cm hög, men har fler och mindre blomhuvuden vilket ger den ett nättare intryck. De tidigaste bladen är läderartade och hjärtformade med svagt sågad kant. Växten ändrar sedan karaktär helt och hållet när de välgrenade, upprätta stjälkarna utvecklas under sommaren. Stjälkbladen är mindre och vasst tandade. Blomställningarna är små och runda med en liten krans spetsiga svepblad under. Betraktar man blommorna heta sommardagar kan man ha turen att få se och höra hur till exempel gulröd blombock, en snygg snobb bland skalbaggar, glufsar och suger i sig av blommorna som vissa andra äter kräftor. •

 

> till topp

 

 

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

taggigt1
taggigt4
taggigt2
taggigt3

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård