greatdixter4 item2

< till arkivet

Rousham: William Kents mästerverk

 

Trots att det gått snart 300 år sedan trädgården skapades inspirerar Rousham fortfarande med sin naturliga skönhet och skenbara enkelhet. Ett av de bästa och tidigaste exemplen på den engelska landskapsparken.

 

Av Klas Kihlberg

 

Den engelska parken, eller landskapsparken som engelsmännen kallar stilen, vände på några decennier upp och ned på trädgårdsidealen. Från det formella och symmetriska, det hårdtuktade, där naturen skulle tämjas och övervinnas, växte ett helt nytt ideal fram: där naturen istället var förebilden. Landskapet utanför "lånades" in i parker, om än stiliserat och förbättrat.

Englands självförtroende som framväxande stormakt i början av 1700-talet fick sina konstnärliga uttryck på många sätt men kanske är det just inom trädgårdsområdet det blir som allra tydligast? Den franska, formella stilen, som dominerat Europas högreståndsmiljöer så länge, kändes förlegad, despotisk. I England växte sig de liberala strömningarna starka och man ville bort från enväldets formspråk.

 

Om man vill uppleva ett av de bästa och tidigaste exemplen på den engelska landskapsparken så är Rousham ett ypperligt val. I stort sett helt bevarad så som den skapades på 1700-talet innehåller den alla de element som är så typiska för stilen. Och mannen bakom hela härligheten är William Kent, av många ansedd som landskapsrörelsens fader.

Rousham House ligger i Oxfordshire, strax norr om Oxford, och ägs fortfarande av ättlingarna till general Dormer som anlitade Kent för att bygga ut huset och förnya parken på 1730-talet. Kent började med att förstora den egentligen ganska modesta parken genom att placera en fejkad ruin, "blickfånget", långt utanför på andra sidan floden Cherwell. Intrycket blir att Roushams ägor sträcker sig långt bortom dess egentliga gränser.

"All gardening is landscape painting" skrev poeten Alexander Pope. Han var samtida och nära vän med William Kent. Och istället för att måla i två dimensioner använde Kent nu tre. Inspirationen hämtades från antikens Rom, de klassiska texterna av Vergilius och Ovidius och, inte minst, de idealiserade landskapsmålningarna av fransmannen Claude Lorrain.

 

Idag är Rousham öppet för allmänheten. Till skillnad från andra liknande parker finns här ingen kommersiell verksamhet vilket är ganska befriande. Inget kafé, ingen butik. Uppmaningen är "ta med dig picknick och ett par bra skor och parken är din för en dag". Här finns heller inga skyltar och pilar som visar hur man ska röra sig. Man får en liten folder när man löser entré och utifrån kartan däri är det bara att försöka hitta fram på egen hand.

Framför huvudbyggnaden sträcker sig en enorm platt gräsmatta. Den slutar i en slänt som döljer floden nedanför. Långt borta, på fälten utanför, ser man så "ruinen". Parken fortsätter sedan längs sluttningarna utmed floden. Gångstigarna är för det mesta smala och påminner om fårstigar. Det är huvudsakligen grönt med ett spel mellan ljus, skugga och perspektiv som huvudnummer. Statyer, fontäner och tempel är utplacerade med utsökt precision för att hela tiden leda blicken vidare.

"The Watery Walk" är en av Roushams överraskningar. En stenlagd rännil eller kanal ringlar sig långsamt ner genom grönskan via en åttkantig damm. Det skulle kunna vara ett verk av någon nutida trädgårdsdesigner men är skapat för snart 300 år sedan. Och det är lite av känslan här överlag. Visst är det en slottspark med mycket av svunna tiders formspråk och symbolik men samtidigt känns det förvånansvärt modernt och till och med minimalistiskt.

 

När man följt rundan runt parken och kommer tillbaka mot huvudbyggnaderna röjer sig en ny överraskning: "The Walled Garden" med fruktträd, rabatter och köksväxter. En gigantisk idegranshäck gör att den är nästan helt dold. Här innanför är det en helt annan värld och känsla, med ett strikt rutnät av grusgångar. Här finns också ett stort duvslag från 1600-talet.

Att "nyttoträdgården" ligger så här intill huvudbyggnaden är egentligen ganska ovanligt. När landskapsstilen slagit igenom på allvar under ledning av dess främsta representant, landskapsarkitekten Lancelot "Capability" Brown, togs ofta den här typen av trädgårdar bort eller flyttades längst ut i periferin av ägorna. Så radikal var aldrig William Kent, för honom räckte det med att dölja den. Ett sympatiskt drag kan man väl säga.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

tradgardslivrousham1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård