greatdixter4 item2

< till arkivet

Prieuré d'Orsan

 

Ett förfallet kloster väcktes till liv efter över 200 års törnrosasömn. Resultatet är en ordnad värld av grönska – en hyllning till den medeltida trädgårdstraditionen och den franska vurmen för det ätbara.

 

Av Klas Kihlberg

 

En smula lättköpt kanske men det var hjärtat som fick mig att haja till första gången. Jag bläddrade i en trädgårdsbok och såg den gråvita kalkstensfasaden med ett vackert spröjsat fönster omgärdat av murgröna format som ett hjärta. När jag läste vidare och såg fler bilder blev jag desto mer fascinerad och inspirerad. Hit måste jag åka!

Prieuré d’Orsan – eller om man ska kalla det vid dess fullständiga namn, Prieuré Notre Dame d’Orsan – är idag en av Frankrikes mest kända trädgårdar trots att den inte har mer än dryga tjugo år på nacken. Den ligger mitt i Frankrike, i det fransmännen kallar ”La France profonde”, det djupa Frankrike. Landskapet är Berry* och består av mjukt böljande jordbruksmarker med öppna fält och åkrar, täta lövskogar, genomkorsat av floder.

Efter att ha lämnat motorvägsinfernot utanför Paris och kört söderut, lägrar sig lugnet när jag tar av i höjd med staden Bourges. Det är rentav lite ödsligt, knappt en människa syns i de små fina byarna jag kör igenom, avfolkningsbygd som det är. Och lugnet består och djupnar när jag väl framme kommer innanför murarna till trädgården. Jag är nästan ensam och det enda ljud som ”stör” är från bevattnings-systemet. Solen är på väg ned men det är fort-farande tryckande varmt, en av sommarens varmaste, och det är skönt att få sig en lätt dusch av vattenspridarna.

 

Det här var en gång ett kloster eller snarare en klosterfilial till den mäktiga Fontevraudorden och grundades 1107 av abboten Robert d’Arbrissel. För ovanlighetens skull hyste den till att börja med både nunnor och munkar och man vet att här, precis som i de flesta andra kloster, fanns en trädgård. Klostret var aktivt ända fram tills franska revolutionen gjorde slut på det hela: munkarna drevs härifrån, kyrkan och flera av byggnaderna revs. Sedan dess har d’Orsan stått obebott men använts som jordbruksfastighet. Förfallet var långt gånget när ett arkitektpar från Paris kom hit 1991 och beslutade sig för att väcka det hela till liv igen. Inte som kloster måhända men till en miljö i den medeltida klosterandan – och i en sådan står självklart en trädgård i centrum.

 

Utan någon tidigare trädgårdserfarenhet gav sig Patrice Taravella och Sonia Lesset i kast med att försöka skapa en trädgårdsmiljö såsom det skulle kunna ha sett ut här för 7-800 år sedan. Inspiration hämtades bland annat från medeltida illuminationer, de färgglada utsmyckningarna av religiösa böcker som ofta utfördes i kloster och klosterskolor. Men även från kända referenser, som till exempel ritningar och beskrivningar av de stora klosterträdgårdarna i Sankt Gallen i Schweiz. Historiskt korrekt behövde det inte vara, det var känslan och andan de ville fånga. Även om entusiasm och energi räcker långt insåg de ganska snart att ett så här stort projekt kräver fackkunskap och slog därför sina påsar samman med Gilles Guillot, en ung trädgårdsmästare verksam i trakten och som delade deras visioner.

Trots skövling och förfall fanns här byggnader och murar som omgav en innergård på tre sidor. Detta blev utgångspunkt för en serie trädgårdsrum som går en bra bit bortom innergården. Under fem års tid omvandlades en plats fylld av grus, asfalt och allsköns bråte till en ordnad värld av grönska.

 

Sedan 1995 är Prieuré d’Orsan öppet för allmänheten. Allt det nyplanterade har vuxit till sig och grönskan tätnat. För det är verkligen grönt – häckar, gräsmattor, odlingar ... det är klorofyllet som dominerar. Det färgstarka finns här också men är inte i fokus, till och med lite undanskymt. Som till exempel blomsterängen, dold bakom en av alla höga häckar men skönjbar genom ett urklippt cirkelformat hål. Eller köksträdgården, som ligger lite vid sidan av trädgårdsrummen längs mittaxeln. Här finns också en mängd rosor, mest klätterrosor, men så här i slutet av augusti har de flesta blommat över.

Egentligen är hela den axiala planen en smula -”tiltad” eftersom huskropparna inte ligger helt parallellt. Det är inget jag märker alls men tittar man på en karta över trädgården kan man se att de olika kvarteren skevar en hel del men hela tiden följer den centrala mittaxeln rakt igenom trädgården.

Rummen är skapade av höga dubbla avenbokshäckar med valvbågar, likt gröna klostergångar. I mitten -ligger ”Le Cloître”, klostergården, med fontän i mitten och omgiven av fyra kvarter fyllda av vinstockar (Chenin Blanc, som det görs vin av och som säljs i restaurangen som finns här). Utöver allt det växande är naturmaterialen genomgående, inte minst då trä. Bänkar, staket, spaljéer, rosenbågar, rabattkanter – allt är gjort av trä och ofta underfundigt och lustfyllt utformat.

 

Det är en synnerligen ordnad värld, formad och tuktad för människans behov. Lite stelt kan man kanske tycka men det finns en skönhet i samverkan mellan människa och växter – de senare växer här för att tjäna oss på bästa sätt. Och på så sätt kan man säga att det handlar om kultur i ordets ursprungliga betydelse. Men visst finns här utrymme för en hel del lättsinne, som småstenarna uppstaplade på spaljéstolparna eller de tomma vinbergssnäckorna på toppen av bambukäppar – och så det där gröna hjärtat på fasaden förstås.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

prieuredorsan1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård

PRENUMERERA