greatdixter4 item2

< till arkivet

Muramaris

 

Härden vid havet, Muramaris, var ett kärleksprojekt. En omöjlig relation som till slut blev verklighet fick sitt kreativa utlopp några kilometer norr om Visby, högt ovanför havet.

 

Av Klas Kihlberg & Gustav Stjärnström

 

Det är lätt att missa avfarten när man kör 149:an norrut från Visby. Efter att ha ställt bilen i skuggan av knotiga tallar tar vi oss nerför en enkel grusväg, solen gassar och det doftar fantastiskt från tallskogen. Vägen börjar slutta, gör en tvär gir åt höger och en öppning bland träden röjer en spektakulär vy – en bit av Italien har landat här på Gotlands västkust. Vi är framme vid Muramaris, härden vid havet.

Denna snart 100-åriga plats har en dramatisk historia som rymmer förbjuden kärlek och konstnärsdrömmar, pengar och stöld. Allt började vid förra sekelskiftet, med kärleks-historien mellan den burgna societetsfrun, Ellen von Hallwyl, och den tolv år yngre privatläraren till hennes son, Johnny Roosval.

Ellen var en av tre döttrar till Walther och Wilhelmina von Hallwyl och barnbarn till familjen Kempe på moderns sida, en av Sveriges absolut rikaste familjer. Hennes föräldrar skulle senare i livet låta bygga sig Hallwylska palatset på Hamngatan i Stockholm, en ytterst påkostad bostad som idag är museum.

Trots påtryckningar från föräldrarna ville Ellen inte släppa taget om sin nyfunna kärlek, Johnny. Hon lämnade allt – man, barn och sin sociala ställning för att skapa ett nytt liv byggt på kärlek; till sin nya man och till konsten.

Ellen och Johnny gifte sig till slut och bröllopsresan förde dem till Visby och de skulle komma att vistas på Gotland flera somrar framöver. Till slut beslutade de sig för att skaffa ett eget ställe och valet föll på ett markområde vid, eller snarare ovanför, havet, fem kilometer norr om Visby. Efter egna idéer lät de bygga en villa. Inspiration hämtade de från Italien, Gotland och medeltiden.

Ellens son, Rolf de Maré, som hon till slut återknöt banden till, besökte Muramaris tillsammans med sin dåvarande pojkvän, konstnären Nils von Dardel. Det var Nils som ritade trädgården, Lustgården, som omger huset. En blandning av barock- och klosterträdgård med parterrer av tuktad liguster, buxbomsklot, massiva kalkstenspergolor och fontäner – allt omgärdat av en stenmur. Och så förstås Ellens skulpturer. Efter en period med måleri fastnade hon till slut för bildhuggarkonsten och gick som lärling hos Carl Milles.

I trädgården står fortfarande flera av hennes verk (och några andra konstnärers). Mitt bland ett hav av bolltistlar, intill det lilla tehuset står en kattskulptur – förmodligen föreställer den Ellen och Jonnys egen katt, Semiramis. På stora husets södra fasad sticker två skulpterade vattenkastare ut ur blåregnet. Den ena i form av ett mans- och kvinnoansikte förenade i en kyss. Den andra föreställande två drakar. Det hela uppenbarligen fullt av symbolik.

Ellen ska ha varit väldigt förtjust i trädgårdsarbete. På Muramaris planterades mängder av rosor (gärna vita) och klematis (helst blå). Men också riddarsporrar, astrar, flox, liljor, rudbeckior... även växter som växer vilt utanför murarna planterades in i trädgården.

När vi kommer hit, i mitten av augusti, är det inte något blomsteröverflöd att tala om. Rosorna tycks ha gjort sitt och rabatterna ser lite sensommartrötta ut. Det mesta är grönt, vilket på sätt och vis framhäver strukturen i trädgården och förstärker känslan av italiensk barock.

Hela platsen ligger som på en platå ovanför havet, omgiven av tallskog som ger lä och insynsskydd – inte dumt om man som Johnny och Ellen gärna gick lättklädda och njöt av solen (inte helt comme-il-faut i början av 1900-talet).

Längs boningshusets västfasad löper en loggia med arkader. Idag är de glasade men från början var det helt öppet och skapade en övergång mellan ute och inne.

I den del som kallas Bacchusträdgården flankeras raka kalkstensgångar av låga ligusterhäckar och buxbomsklot. Mitt i står fyra pyramidalmar i en halvbåge runt en Bacchusskulptur. Det är stramt och enkelt, monumentalt till och med. Men eftersom trädgården inte är pedantiskt skött blir helheten ändå charmig och lustfylld.

 

Bevarat för eftervärlden

Att Muramaris finns kvar idag kan vi tacka visbyläkaren Birgitta Amér för. Genom hennes ganska impulsartade beslut att köpa det hela räddades med all sannolikhet Muramaris för eftervärlden.

Efter Ellens död, 1952, bosatte sig Jonny Roosval permanent på Gotland och Muramaris. Han gifte om sig med Ellens sköterska, Agneta, och hon bodde kvar här ända fram till 1988. Då hade Muramaris börjat förfalla rejält och trädgården vuxit igen.

Nu inleddes en rörig period med många komplicerade turer. Det hela slutade i alla fall med att Muramaris skulle säljas på exekutiv auktion 1995. Och utan att egentligen ha pengar lade Birgitta Amér det högsta budet. Tyvärr hade stora delar av inredningen och en del skulpturer i trädgården hunnit försvinna under högst suspekta omständigheter. Trots det har Birgitta sedan dess lagt ner sin själ (och en hel del pengar) på att väcka Muramaris till liv igen. Med högst begränsade resurser har hon sannerligen gjort en kulturgärning.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

muramaris1
muramaris4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård