greatdixter4 item2

< till arkivet

Maria Åström och rosorna

 

Rosen är den blomma textilformgivaren Maria Åström ofta återkommer till i sin mönstervärld. I decennier har hon studerat och tecknat rosorna för att fånga deras väsen. Och i hennes egen sommarträdgård spelar de självklart huvudrollen.

 

Text Lisa Ising. Foto Gabriella Dahlman.

 

På gården Tola, strax utanför Skillinge på Österlen, har Maria Åström tillbringat sommaren ända sedan hon var barn – liksom hennes döttrar – och nu barnbarnen. Det är en plats att återvända till och där har många av hennes mönsterklassiker blivit till.

– Jag skissar mycket om somrarna. Processen är långsam och nästan alltid med naturen som inspiration. Men sen gäller det att skala ner och få fram själva essensen. Ibland återstår bara några enkla linjer, förklarar hon innan vi ger oss ut bland rosorna.

Tidigt i maj flyttar hon och konstnärsmaken Sam Stigsson ner från Stockholm för att ställa i ordning trädgården och så årets grönsaker i Skåne – och när rostiden kommer är de väl installerade.

Redan utanför köksdörren trängs pastellfärgade skönheter som 'Madame Plantier', 'Maiden's Blush' och 'Stanwell Perpetual' bland riddarsporrar, aklejor och borstnejlikor. Men det är på andra sidan huset, mot havssidan, som den verkliga rosenträdgården breder ut sig.

Maria Åströms tyger har blivit moderna klassiker med mönster som Citrus Limon, Quercus robur (ek), Botanica, fikonmönstret Fiki och inte minst Rosa Centifolia – mönstret hon slog igenom med på 90-talet. Bland uppdragsgivarna finns Ikea, Millesgården, Nationalmuseum, Svensk Slöjd och Svenskt Tenn. Hon har beskrivits som arvtagare till föregångare som William Morris och Josef Frank. Men till skillnad från dem är Maria Åströms mönster inga fantasifulla kompositioner, utan bygger på noggranna naturstudier.

– Jag ritar av från alla vinklar och vrår och i olika utvecklingsstadier: en helt utslagen blomma, knoppar eller några blad som faller av. Men det får inte vara alltför perfekt, det blir tråkigt. Ofta hittar jag en insekt eller en liten detalj som tillför något intressant.

 

Vid det här laget har det blivit ett 50-tal mönster, fint sammanfattade i Cia Wedins bok ”Mönsterträdgård” om Maria Åström och hennes mönstervärld, som kom i höstas. Vägen mellan skiss och färdig mönsterrapport är lång – och motivet tappar aldrig kontakten med sin verkliga förebild. Genom hela processen bär hon med sig känslan av Tola i sommarens skisser.

Första rosenmönstret var en stiliserad teckning, inspirerad av en skär mossros ur gruppen centifolia, eller hundrabladsrosor som de ofta kallas på svenska. Senare kom mönstret Rosa Centifolia, där rosen reducerats till några väl valda linjer. Men rosorna har även blivit till mönster som Rosor från 2007, Romantica (tillsammans med pion och vallmo) och i det färgmättade mönstret Hagalunds ros som togs fram till en utställning på Millesgården.

– Jag tröttnar aldrig på att studera och teckna rosorna. Både doften och formen är underbar och det finns nästan inget vackrare än att titta in i en ros innersta med blom-bladen lagda, så vackert i lager på lager.

 

Trädgårdens rosor på Tola kommer från olika håll. Många har planterats av Marias egen mamma, Ulla Ericson Åström, också hon mönsterformgivare och textilkonstnär. Så det är faktiskt både yrket, trädgården och kärleken till rosorna som har gått i arv.

– Jag älskar dem alla, mest är det ljusa sorter men man behöver även en och annan mörk, för balansens skull, tycker Maria.

Hennes föräldrar köpte den trelängade gården redan på 1950-talet och lät renovera den med stor pietet. Mycket är sig likt och husväggarna av gråsten bildar fortfarande fond till de olika rosorna. Kombinationen är klassisk och för tankarna till Provence, England eller en klosterträdgård. Men här finns även gott om avtryck från gårdens nuvarande invånare, både textila och Sams olika figurer i betong.

Efter veckor av vackert väder har lågtrycken lyckats pricka in den bästa rostiden. De senaste dagarnas regn har gått hårt åt blomningen. Som bruna höstlöv klibbar missfärgade kronblad fast vid buskarna. Synd på dem som bara blommar denna enda gång om året, även om det förstås finns andra som remonterar.

– Så är det med rosor, det säger bara ”poff” och så är allt över, säger Maria luttrat.

Det får bli en kombinerad rosenvandring och ”deadheading”. Lika bra att hämta sekatören! Vi går från ros till ros, Maria putsar och presenterar och tidvis får jag nästan känslan av att vi minglar på ett gardenparty bland societetsdamer som 'Madame Boll', 'Louise Odier' och 'Duchesse de Montebello'.

Intill vilhörnan med utsikt över Östersjön växer vita och skära rosor som 'La Ville de Bruxelles', den elfenbensvita klätterrosen 'Venusta Pendula' och remonterande 'Mrs John Laing', uppkallad efter en av Englands främsta rosenodlare.

– Men tänk att heta fru – och så sin mans namn, ryser Maria och tänker på rosenodlarens stackars hustru som fått en ros uppkallad efter sig men gått till historien utan eget förnamn.

En del rosor har Maria själv samlat på sig, som bourbonrosen 'Great Western', Austin-rosen 'Wedgewood' och den mörka remontanten 'Souvenir d'Alphonse Lavallée'.

Andra är mera anonyma och kommer från släktingar och vänner. Sams morfar var trädgårdsmästare i Kalmar, så från hans sida kommer exempelvis en crèmefärgad ros – den första som blommar varje vår. Likaså en mörk skönhet, också den utan namn.

Men flera kända trädgårdsförfattare har också lämnat bidrag till rossamlingen när de besökt Tola genom åren. Den lätt randiga bourbon-rosen 'Honorine de Brabant' har författaren Lena Andersson skänkt, hon som skrev om ”Linnéa i målarens trädgård”. Mandarinrosen har kommit som skott från Lotte Möllers egen trädgård i Lund och den historiska albarosen 'Celestial' är en present från författarna Anna-Maria Blennow och Olle Svedberg, som bland annat skrivit om Europas trädgårdar.

Och så finns här förstås den hundrabladsros som stått modell för flera av Maria Åströms mönster. Det är 'Chapeau de Napoleon', en mossros från 1827 vars luddiga knopphöljen är trekantiga – likt en Napoleon-hatt. Och tittar man efter ser man verkligen hur utsökt de sidentunna och körsbärsrosa kronbladen ligger lagda i lager på lager.

Som av en händelse blommar den här tätt omslingrad tillsammans med 'Empress Joséphine', uppkallad efter Napoleons gemål. Här förenas de igen genom ett rotskott.

Ganska gulligt om man tänker efter, och färgerna passar dessutom väldigt fint ihop, enas vi om.

 

Det råder en lite charmig oordning i rosariet på Tola och attityden är ganska tillåtande. Några av rosorna är på rymmen och växer i stället på andra sidan gärdesgården i bondens rågåker. Andra vänder sig irriterande vackert, med ansiktet utåt – och nacken åt sin beskyddare. Den vitblommande, lokala ”Dassa-rosen” blåser lätt sönder och i år regnade de ömtåligaste Austin-rosorna bort. På sina ställen gerillaodlar Sam dessutom både grönsaker och annat bland rosorna. Men trots det utsatta läget vid havet verkar rosorna överleva det mesta och för Maria finns det ingen ”bästa rosen”. Alla har sin speciella karaktär och alla får vara med. Det märks att hon känner starkt för sina rosor. De gånger hon säger något mindre smickrande om någon av dem tar hon genast tillbaka sina ord och nästan klappar rosen, som vore den sårad i sin fåfänga.

Och varje gång sekatören slinter och råkar få med sig en utsökt knopp i stället för utblommade kronblad blir hon lika förfärad och går in för att sätta den i vatten. Genom långsamma studier och alla år av tecknande har hon lärt känna sina rosor väldigt väl. Det är tydligt.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

mariaastrom1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård

PRENUMERERA