greatdixter4 item2

< till arkivet

Erik Andersgården i Hälsingland

 

Att listas som världsarv förpliktigar. På hälsingegården i Söderala är det därför inte bara de unika byggnaderna som har återställts och omhändertagits. Även trädgården är ett stycke svensk kulturhistoria.

 

Av Klas Kihlberg

 

Att bli med ett världsarv hör inte till vanligheterna men det var precis vad som hände Britt-Marie och Per Forsell. För tre år sedan skrev Unesco in gården Erik-Anders tillsammans med sju andra hälsingegårdar på världsarvslistan. Sedan slutet av 1980-talet har de ägt, restaurerat och tagit hand om denna timrade hälsingegård från 1825 i Söderala strax utanför Söderhamn. De bodde då liksom nu i granngården, som tillhör Pers släkt, och hade sedan en tid arrenderat marken bakom Erik-Anders för deras häst. Dessutom hade gården en bra, stensatt matkällare som de var intresserade av. Så när gården blev till salu slog de till.

De visste att det inte var vilken byggnad som helst, att här fanns unika historiska kvaliteter bevarade. Men efter många år av dåligt underhåll var Erik-Anders väldigt nedgången. Några år efter köpet kom folk från länsstyrelsen och gjorde en inventering. De kunde se att här fanns fantastiskt fina originaldetaljer, inte minst den pampiga festsalen en trappa upp. Så när Britt-Marie och Per fick frågan om de kunde tänka sig att rusta upp gården och få bidrag för det tackade de ja.

Det var ett enormt arbete de åtog sig, med i första hand restaurering av mangårdsbyggnaden, både exteriört och interiört. Sedan fortsatte de med ekonomibyggnaden där man skulle få plats med kafé och toalett för besökare. 1997 öppnades så Erik-Anders för allmänheten.

Runt om huset fanns inte mycket till trädgård. Det som inte var gräsmatta var huvudsakligen igenvuxna snår. Men tack vare Pers mamma, som mindes hur det såg ut när hon var barn, fick de en bra uppfattning om hur trädgården sett ut en gång. En extra bonus var att hon hade gamla bilder på trädgården, från 1920-talet. Genom länsstyrelsen fick de så kontakt med Emma Nordebo, som studerade till landskapsarkitekt på SLU i Alnarp. Som en en del av sitt examensarbete hjälpte hon Britt-Marie och Per att återskapa trädgården tillbaka till 1920-talet.

Det var som en trädgård i trädgården, en rektangulär yta avgränsad av trästaket. Innanför växte allsköns prydnads- och nyttoväxter, utanför mestadels klippt gräs och grus.

Utifrån bilder och vad som redan växte på plats, men också genom inventering av växtmaterial på orten, gjordes en växtplan. Här fanns redan en mängd växter, som prästkragar, toppklockor, krolliljor, aklejor, brand- och studentnejlikor. 1920-talets trädgårdar kännetecknades ofta av strikt symmetri, så även här på Erik-Anders. En grusgång i mitten flankerades av två långa rabatter där samma växter var planterade mitt emot varandra. Krusbär, svarta och röda vinbär samsades med prydnadsväxter. Gräslök fungerade som kantväxt och utfyllnad runt bärbuskarna. Utanför rabatterna, i gräset, stod äppelträd. Precis lika spegelsymmetriskt planterade.

En självklarhet då, på 1920-talet, precis som idag, var syrensnåren. Här fanns redan en igenvuxen syrenberså längst bort i trädgården. Syrenerna beskars och nya plantor och rotskott planterades. Runt om växer klasespirea med rosa vippformade blommor. Den måste hållas efter ordentligt annars tar den över helt med rotskott. Idag har det hela blivit en riktig kaffegrotta där man kan komma undan den brännande solen riktigt varma sommardagar.

Utanför trädgårdsrektangeln är det som sagt mer sparsmakat växtmässigt. Längs mangårdsbyggnaden växer nästan ingenting, bortsett från två humleplantor på ömse sida om entrédörren – även det något man sett från gamla bilder. Bakom lagården växer mängder av balsamin och vallört. Just vallörten är en utmärkt gödningsväxt men har en fenomenal förmåga att ta över fullständigt. Här bakom finns planer för nya odlingar, gärna åt det ätbara hållet.

Annars är det mest rensning och underhåll av trädgården som gäller. Att försöka behålla och utveckla karaktären. En del växter som inte trivs försvinner och ibland tillkommer nya. Gräslöken, som egentligen var en utfyllnadsväxt när bärbuskarna var små, får stå kvar som kantväxt. Britt-Marie vill inte vara utan deras fina blomning i början på sommaren.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

tradgardsliverikanders1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård