greatdixter4 item2

< till arkivet

Echinacea: Soldyrkare

 

Få perenner har gjort en sådan kometkarriär som Echinacea. Under de senaste 15–20 åren har den från ingenstans tagit sig in i var mans trädgård. I och för sig inte så konstigt med tanke på hur lättodlad och generös den är i sin anslående blomning.

 

Text Klas Kihlberg / Foto Lina Karna Kippel

 

Kanske var det med den nya naturalistiska stilen på 1990-talet, med trädgårdsdesigners som Piet Oudolf i spetsen, som Echinacea lyftes fram ur malpåsen på allvar? I dessa soldränkta, prärielika planteringar, med en mix av prydnadsgräs och perenner, var det några som stack ut lite extra: de märkliga "prästkragarna" med konformade, orangebruna diskar och lite lätt nedåtlutande kronblad i olika rosa nyanser. De såg inte ut som något annat: exotiska, anslående, vackra, egna.

Som så ofta när en nyhet slår igenom snabbt, blir det lätt förvirring kring namngivningen. Röd solhatt, röd rudbeckia, läkerudbeckia, Echinacea... i handelsträdgårdarnas kataloger växlar namnen friskt. Så frågan är vad som är vad egentligen?

Det hela handlar om en artfamilj, Echinacea, som rymmer nio definierade arter. Alla kommer de från Nordamerika och den vanligaste arten som odlas i våra trädgårdar är Echinacea purpurea. I Sverige kallas den ibland röd solhatt men än vanligare är namnet röd rudbeckia – det senare har levt kvar hos oss sedan Linné klassificerade den som just en rudbeckia i sitt "Species plantarum" från 1753. Och att han gjorde det var inte så konstigt egentligen, för E. purpurea inte bara påminner om utan är nära släkt med rudbeckian (de ingår båda i familjen korgblommiga växter, Asteraceae, tillsammans med prästkragar, flocklar, astrar, solrosor, för att nämna några).

Mot slutet av 1700-talet hade fler artfränder till E. purpurea identifierats och då skiljdes den för all framtid från rudbeckiasläktet och blev sålunda del i ett eget släkte, Echinacea, eller på svenska: läkerudbeckior. Även om E. purpurea är vanligast är det flera andra av de nio syskonen i artfamiljen som dyker upp i handelsträdgårdarna: Echinacea pallida, med sina sirligt smala kronblad i pastelligt rosa, och den gula Echinacea paradoxa, som verkligen är lätt att blanda ihop med rudbeckian. Och så förstås alla namnsorter som uppstått genom ett ivrigt förädlande de senaste decennierna. Det finns ingen hejd i utseenden; vare sig det gäller blomform eller färger – det finns nu sorter i alla tänkbara nyanser av rosa, gult, vitt, grönt och till och med tvåfärgade. Det är väl bara blått som lyser med sin frånvaro. De framodlade sorterna doftar också klart starkare än de vilda arterna men är å andra sidan svårare att föröka, vissa är till och med helt sterila.

En av de mest framgångsrika och internationellt mest prisbelönta namnsorterna är Echinacea purpurea 'Magnus'. Denna rosa sort, med kronblad som inte hänger lika mycket, togs fram av Magnus B. Nilsson på Landsbergs Perenner i Påarp utanför Helsingborg (och som i vintras gick bort, 105 år gammal). Den utsågs 1998 till Årets perenn i både Sverige och USA.

 

Kungen av naturläkemedel

Echinacea-släktet härstammar som sagt från Nordamerika och har där en stor geografisk utbredning, ända från New Mexico i väster till Florida i sydost. Även om släktet verkar klara de mest skilda klimat och habitat är det ändå de stora gräsprärierna i den amerikanska mellanvästern som man ofta förknippar med Echinacea. Och det är förstås härifrån inspirationen hämtats till präriestilen som slog igenom i trädgårdskonsten under 1980- och 90-talen.

Echinacea är normalt sett extremt torktålig och älskar att att sola sig. De stora präriebränderna är något Echinacea inte bara tål utan till och med behöver, framför allt för att bli kvitt konkurrerande växter.

Indianstammarna som förr bodde på prärierna använde Echinacea som läkemedel mot allehanda åkommor. Det var i första hand rötterna man tuggade på eller mosade och använde som grötomslag. På 1600-talet upptäcktes Echinacea av europeiska upptäcktsresande och blev snart omtyckt både som prydnads- och medicinalväxt. Fram till penicillinets upptäckt 1928 var extrakt från Echinacea ett av de vanligaste läkemedlen mot bakteriella infektioner för att därefter nästan helt glömmas bort. I och med naturläkemedlens renässans de senaste 25 åren, har efterfrågan på Echinacea ökat lavinartat, vilket har fått som följd att den på sina ställen håller på att försvinna i vilt tillstånd. Idag är Echinacea framför allt använt mot förkylningssymtom, även om modern forskning inte fullt ut kan belägga dess kliniska effekter. •

 

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

echinacea1
echinacea4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård