greatdixter4 item2

< till arkivet

Clos du Peyronnet

 

En konstnärsträdgård som lånar vyer av landskapet utanför: Medelhavet, staden Menton och de mäktiga klipporna runt omkring. Men vänder man blicken inåt finns minst lika måleriska miljöer inne i den täta, exotiska grönskan.

 

Av Klas Kihlberg

 

Det ena leder gärna till det andra. När jag besökte La Louve i Provence för tre år sedan (nr 1 2013) och blev visad runt i trädgården av Judith Pillsbury, dåvarande ägarinnan, uppmanade hon mig att komma och se hennes sambos, William Waterfield, trädgård i Menton. ”Den är något helt annat – havsutsikt, exotisk, massor av spännande växter !”. Och så blev det, förra påsken blev det en tur till Rivieran och efter några samtal och sms var jag hembjuden till William och Judith på Clos du Peyrronet.

 

De här trakterna har anor som går tillbaka till antiken. Det sägs att vägen utanför är en del av Via Aurelia, vägen från Rom till Gallia narbonensis, romarnas namn på det som idag är sydöstra Frankrike. Ordet ”clos” (stängd på franska) syftar på ett skyddat, inhägnat område och brukar oftast kopplas till vinodlingar. Fast i de här trakterna har det sedan 700 år mest handlat om oliver och så förstås citroner, som en gång i tiden var Mentons specialitet.

 

1912 kom William Waterfields farföräldrar hit och köpte Clos du Peyronnet. Som engelsmän behövde de knappast känna sig ensamma, strax öster om Menton bodde många landsmän sedan 1800-talet. Och så är det fortfarande. När andra världskriget bröt ut evakuerades hela regionen närmast italienska gränsen och farföräldrarna hamnade i Pau i sydvästra Frankrike, där de senare dog.

Så tog kriget slut och Williams far och farbror, Anthony och Humphrey Waterfield, reste tillbaka och bestämde sig för att behålla stället. Farbror Humphreys trädgårdsintresse tog full fart här i det gynnsamma klimatet och den fina jordmånen. Trädgården hade sedan tidigare en exotisk prägel men Humphrey förstärkte den karaktären med råge. Nästan allt som man ser idag är ett resultat av hans design.

William ärvde till slut Clos du Peyronnet och har bott här permanent sedan 1976. Huset är uppdelat i andels-lägenheter och även om trädgården är till för alla har det hela tiden varit Williams skötebarn. Han har i stort sett behållit trädgården som den utformades av Humphrey men vissa tillägg och förändringar har det blivit genom åren.

 

det mest slående inslaget i trädgården är kanske de spetsbågiga -cypresserna (äkta cypress) som står i rad och bildar en tvärgående valvgång. Minst lika spektakulär är -vattentrappan som löper genom trädgården och ger speglingar av himlen i den täta grönskan. Det är en sekvens av dammar med vattenkanaler emellan och den fortsätter vidare ut ur trädgården och ner mot havet, ursprungligen en del av områdets bevattningssystem.

Men charmigast är nog ändå verandan som löper längs huset, mot havet till. Den består till två tredjedelar av en pergola täckt av blåregn. Här har William och Judith sin uteplats med korgmöbler omgiven av en mängd växter i krukor, på terrassgolvet och pergolafundamentets murar. Längst bort, som i en tunnel, skymtar en agave och lyser kyligt blågrå.

 

Trädgården är idag fylld av spännande växter, ett resultat av farbror Humphreys växtsamlande, men även om den har en viss botanisk karaktär är det minst lika mycket en konstnärsträdgård som lånar landskapet runt omkring: havet nedanför förstås, Mentons stad åt väster och de de -rosaskimrande klipporna som tornar upp runt om. Samtidigt finns det många vackra motiv som blickar inåt i trädgården, med alla terrassmurarna som ger trädgården dess trappstegskaraktär.

 

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

tradgardslivclosdupeyronnet1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård