greatdixter4 item2

< till arkivet

Alafábia

 

Vid foten av bergsmassivet Serra de Tramuntana på Mallorca ligger öns förmodligen mest kända trädgård. Skapad av morerna för tusen år sedan är den idag en blandning av islamiskt och spanskt.

 

Av Klas Kihlberg

 

Få platser är så förknippade med massturism som Mallorca. Likt flyttfåglar har nordbor flockats hit för att tina upp efter långa mörka vintrar. Men bortom soldränkta stränder, bamseklubbar och sangria finns ett annat Mallorca som lockar med stor-slagen natur, pittoreska byar, historia och kultur. Ett -annat lockbete är öns många fina trädgårdar.

Ett par mil norr om Palma ligger den förmodligen mest kända av dem – Jardines de Alfábia. Just där bergen reser sig lodrätt och landsvägen till staden Sóller fortsätter in i en lång tunnel svänger jag av tvärt. Genom en allé av plataner tittar ett jättelikt ansikte fram med trumpen uppsyn: det är Alfábias entréhus med porten i mitten, flankerad av två ovala fönstergluggar på var sin sida – i folkmun kallade ojos de buey, oxögonen.

 

Alfábia är intimt förknippad med Mallorcas historia och öns strategiska läge mitt i västra Medelhavet. Liksom Spanien i övrigt blev Mallorca och grannöarna i Balearerna erövrat av muslimer från Nordafrika, morerna, som de kristna kallade dem. I över 300 år, från 902 till 1229, var det en förläning i kalifatet Córdoba. Morerna omvandlade den karga ön till ett bördigt paradis med hjälp av terrasseringar och konstbevattning. Och precis som på andra håll i Spanien anlade de trädgårdar var de än slog sig ned.

Den moriska guvernören av Mallorca lät på 1100-talet bygga sig ett residens på vägen mellan Medina Mayurqa (dagens Palma) och Sóller, vid foten av bergsmassivet Serra de Tramuntana. Platsen var väl vald; en vattenkälla rinner upp alldeles bakom egendomen och det upphöjda läget ger en utmärkt blick över låglandet nedanför och Palmabukten i fjärran.

 

Idag är Alfábia en blandning av islamiskt och spanskt. Lite missvisande uttryckt kanske, eftersom det ”spanska” inom arkitektur och trädgårdskonst blivit så starkt påverkat av det islamiska.

Den rustika mangårdsbyggnaden är i alla fall av senare datum, byggd i spansk-italiensk barock på 1600-talet, långt efter att de sista muslimerna tvingades lämna ön för gott. Det enda som kvarstår av den ursprungliga moriska byggnaden är porthuset och ett vackert snidat kasettak med intrikat arabeskmönster.

Det är istället i trädgården som det moriska arvet framträder som tydligast. Mycket har ändrats och lagts till men grunderna och strukturen är i många stycken desamma. Och precis som i all islamisk trädgårdskonst är det vattnet som spelar huvudrollen – vatten som först och främst var en livsnödvändighet men också rikt på symbolik. Till skillnad från det oändliga och tidlösa havet, stod det rinnande sötvattnet för ändlighet och tidens flykt.

 

Udda nog börjar trädgården precis innan man ska gå in genom porthuset. Till vänster sträcker sig en stenlagd gång, likt en åsnetrappa, uppför sluttningen, flankerad av smala vattenkanaler, buxbomsklot och dadelpalmer. Längst upp avslutas perspektivet av en husfasad prydd med en fontän. Detta är trädgårdens högsta läge och här finns trädgårdens ”guld” – vattencisternen som samlar vatten från bergskällan och leder det vidare ned i trädgården. Cisternen är som ett kapell, en byggnad med fönsteröppningar där man kan se det kristallklara vattnet och på andra sidan få en glimt av trädgårdarna och landskapet bortanför. Likt en altartavla är fönsteröppningen högtidligt inramad – som en hyllning till det vördade vattnet.

En liten diskret port i hörnan leder mig vidare in i trädgården och till Alfábias mest anslående vy – den långa sluttande pergolan med 72 stenkolumner och metallbågar ovanpå. Nedre halvan är försedd med 24 fontäner mellan varje kolumn. Ett tryck på en liten knapp och vattenspelet sätter igång: enkla vattenstrålar far ut i korsande bågar över gången och det är stört omöjligt att ta sig fram torrskodd. Pergolan och fontänerna är en rekonstruktion från 1600--talet och det framgår inte om vattenspelet är ett tillägg eller om det fanns på morisk tid. Men det spelar mindre roll, det är en förtjusande blandning av skönhet och ”practical joke”.

När vattenspelet gjort sitt kan man hänföras av utsikten från pergolan: apelsinodlingar, betesmarker, prydnadsträdgårdar och så de mäktiga bergväggarna i bakgrunden – det är svårt att avgöra exakt var trädgården börjar och landskapet utanför tar vid. Likt banvallar är trädgårdens gångar upphöjda från markytan – ytterligare ett kännetecken från islamisk trädgårdskonst, där odlingarna regelbundet svämmades över med vatten.

 

Närmare huvudbyggnaden blir trädgårdens karaktär mer subtropisk med höga palmer och träd. Här byts de raka linjerna ut mot mer organiska former. Den här delen gjordes om helt på 1800-talet i den för tiden moderna engelska landskapsstilen. En oregelbundet formad damm och en liten sjö omges av lummiga planteringar och gångarna ringlar sig fram under palmernas skuggande bladverk. Det är som att man kommit in i en helt annan trädgård, väsensskild och en smula apart. Den dunkande housemusiken från trädgårdscafét bidrar säkert en del till den känslan.

Ända sedan Mallorca återerövrades av de kristna har Alfábia varit i privat ägo och är så fortfarande. Det är alls inte fråga om en intakt islamisk trädgård, som exempelvis Alhambra i Granada. Den har förändrats rejält med tiden och bär spår av olika epokers smakriktningar. Ändå går det inte att frångå att det är de moriska inslagen som gör Alfábia så fantastiskt, det är storslaget men ändå stramt och återhållsamt. Och i kombination med det dramatiska landskapet runt omkring blir det, för att ta till ett slitet -uttryck, magiskt.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

alfabia2

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård

PRENUMERERA