greatdixter4 item2

< till arkivet

Sista våren på kolonin

 

Vem kan egentligen äga ett blommande päronträd? Den frågan ställer sig formgivarparet Eva och Peter Moritz när de efter många år överlåter kontraktet till sin älskade koloniträdgård. De som själva ärvt de underbara lökväxterna lämnar nu över budkaveln.

 

Text Lisa Ising. Foto Pernilla Bergdahl

 

Om våren är formgivarna Eva och Peter Moritz täppa bland de allra vackraste på Haga koloniområde i Lund. Hos dem tycks päronträden och mattorna av lökväxter liksom blomma med en särskild lyster. Men så plötsligt en dag sitter deras lapp på grinden till koloniområdet: "Vi säljer vår trädgård". Detta är deras sista vår på kolonin.

Det är sjutton år sedan de förälskade sig i 37:an, då en trädgård med grönsaksland och fruktträd som var rätt -förfallen. Men det var just det lummiga och vilda som Eva och Peter fastnade för. Här kunde deras barn få upptäcka, bygga kojor, så och plantera.

– Vi längtade efter en plats där vi kunde skapa och komma nära allt som växer. I stället för villa eller sommarhus, förklarar Eva och Peter en kväll när kolonin just bytt ägare.

De köpte av ett gammalt par, Astrid och Rud, som haft kolonin ända sedan 1930-talet när området byggdes. Av dem ärvde de många av de fina lökväxterna, både klockhyacinterna, narcisser och de gammeldags tulpanerna som villigt blommar år efter år i ovanliga färger. Men de ärvde också en attityd till trädgården – som de hoppas föra vidare till nästa ägare.

– Precis som på Astrids tid så har vi delat plantor för att få fler. Annat har vi förökat långsamt genom att samla in fröer om hösten och sensommaren. Det har inte varit tal om att åka till närmaste växtcenter och köpa plantor. Kolonin har varit ett lågbudgetprojekt som har fått ta tid.

Undan för undan har de gjort trädgården till sin. Plantor har bytt plats. Något har kommit som present. Annat har misslyckas och försvunnit. Barnen har vuxit upp. Grönsakslanden och trädkojorna har efter hand ersatts av perenner. Med stor konstnärlig känsla har de skapat en koloni, dynamiskt fri och formad på samma gång.

– Vi har gått på känsla och lust. Det har varit en ständig process. Något annat mål har vi inte haft och egentligen kunde vi inte så mycket om trädgård när vi började.

Som formgivare är de vana att kontrollera den skapande processen och slutresultatet. Här ville de vara friare och de har fascinerats av hur annorlunda det varit när trädgården vuxit fram.

– Naturen har ju sina egna idéer. Allt blir inte som man tänkt, ett spännande samarbete, om man inte är för snabb med att rensa bort och styra och ställa, säger Peter.

 

Resultatet är bedövande vackert och det är med delade känslor de lämnar över sin koloni som de vårdat så ömt under alla år. Men tiden räcker inte till allt. Med åren har livets bagage med arbete, lägenhet, släkthus, resor, projekt – och kolonin – blivit för tungt. Dags att lämna över.

– Jag tror inte man ska fästa sig för mycket vid något. Kärleken består ju, den byter bara form, funderar Eva.

In i det sista vill de ändå hålla kvar känslan som kolonin gett. Hemma i lägenheten blommar några strån av vårens första gräslök och en kvist storrams med vita knoppar. På balkongen trängs favoriter som lavendel, morgonstjärna, -kärleksört, vitlysing och salvia. I krukor på vardagsrummets golv gror de sista fröerna som var så gamla att ingen trodde att de hade någon grobarhet kvar. Men oj vad de växer!

– Man kanske kan ge bort dem som present, säger Eva och ler, nästan ursäktande.

Att släppa taget om 255 kvadratmeter som de har älskat och utvecklats tillsammans med under lång tid är inte lätt. Till salu-lappen på koloniområdets grind talar sitt tydliga språk: "Vi är andra ägare sedan 1931 och har varsamt skapat och tagit hand om trädgården i sjutton år". Och så följer en lång, lång lista med sorter som växer där, sammanlagt 92 namn, maskros och kirskål inräknat.

Den nye ägaren har barn i ungefär samma ålder som deras barn när Eva och Peter flyttade in. Här har en pappa och hans son hittat sitt paradis och kanske blir det kojor i de gamla fruktträden igen. Eller så blir det något annat.

– Alla kan göra trädgården till vad de vill. Det är ett budskap vi vill lämna efter oss. Fast vi kunde inte låta bli att tipsa om hur valnötterna kan skördas innan kråkorna tar dem och salvian behöver visst beskäras.

Pappan och hans son får själva upptäcka hur goda -höstens 'Cox Orange'-äpplen är. Vilken stor doft den -pyttelilla bergnejlikan har – eller vilka lustiga frökapslar en av tulpansorterna får.

 

Kvar i den gråmålade kolonistugan har de lämnat porträttet av första ägaren, Rud Carlsson, han som byggde stugan av spillvirke efter skyddsvärnen från andra världskrigets beredskapstid. Dags att lämna över budkaveln – och vem kan egentligen äga ett blommande päronträd? Vem som än står på kontraktet kommer det att slå ut i slösande blom, även nästa vår – och nästa igen.

– Vi är bara gäster här. Trädgården lever sitt eget liv.

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

sistavarenpakolonin1
sistavarenpakolonin3

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård