item1a1 item2
Sissinghurst The Ivy walk

< till arkivet

Sissinghurst

Det är måhända lite av självmål att ge sig på en av världens mest omtalade trädgårdar. Men varför väja för något så tilltalande utsökt och som det faktiskt inte går att få 
nog av. Vi gav oss iväg till Englands trädgård, Kent, och Sissinghurst – förmodligen dess mest formfulländade pärla.

Av Klas Kihlberg

Det är en ikon vi besöker denna varma försommarhelg. En av världens mest besökta trädgårdar och som inspirerat oändligt många trädgårdsentusiaster, över hela världen. Själv stötte jag på namnet långt innan mitt trädgårdsintresse hade vaknat till liv på allvar. Det var det äkta paret Nicolson Sackville-West, som skapade trädgården, och deras ovanliga samliv jag läste om och fascinerades av. Båda ­homosexuella och med flera omtalade affärer vid sidan av äktenskapet, fann de en gemensam passion i att skapa trädgårdar. Och då pratar vi inte vanliga villaträdgårdar, kanske ska tilläggas.

Vita Sackville-West och Harold Nicolson träffades och gifte sig i unga år. Vita tillhörde en gammal adelssläkt och växte upp på Englands största privata palats, Knole. Det är liksom Sissinghurst beläget i Kent söder om London – en plats Vita helst ville vara nära, livet ut. Efter flera år utomlands – Harold arbetade länge som diplomat – skaffade de sig sitt första hus, Long Barn, inte långt från Vitas föräldrahem och där skapade de sin första trädgård – på engelsk mark vill säga. Och de tog hjälp av tidens kanske mest kända trädgårdspersonlighet – Edward Lutyens, arkitekten som tillsammans med Gertrude Jekyll var Arts and Crafts-rörelsens stora fixstjärnor.

När Long Barns pastorala stämning hotades av ny bebyggelse bestämde sig Vita och Harold för att söka något nytt. Tanken var att hitta ett hyfsat välhållet herresäte med en stor trädgård att sätta tänderna i. Istället fastnade Vita för Sissinghurst, på den tiden inte mycket mer än några stallar, en vallgrav, ett ensamstående borgtorn och runt omkring övergiven jordbruksmark. Men Vita såg möjligheterna i det långt gångna förfallet. Till på ­köpet tillhörde Sissinghurst familjen Sackville, en nog så viktig aspekt för den släktkära Vita.

Redan på Long Barn hade de inspirerats av Lutyens och Jekylls trädgårdsidéer med trädgården uppdelad i separata rum mellan höga häckar. Och det var något de tog med sig till Sissinghurst och utvecklade till perfektion. Varje rum fick sin egen stämning och färgskala. Med Vitas känsla för växtval och plantering och Harolds förkärlek för det arkitektoniska utgjorde de ett välmatchat trädgårdsteam. Det var inte alltid de var överens precis och de brevväxlade intensivt när Harold var utomlands om vad som skulle planteras och inte.

Sissinghursts stil är inte unik, det finns många trädgårdar i England från samma tid som följer Arts and Crafs-rörelsens ideal med intima trädgårdsrum varvat med utblickar mot det omgivande landskapet. Det speciella med Sissinghurst är att denna princip förstärks eftersom bostadsdelarna är utspridda i trädgården. Det blir lite som ett bostadsområde med flera trädgårdar kopplade till varann.

Från privat till offentlig
Dagens Sissinghurst är otroligt välskött. Det tillhör National Trust allt sedan Vitas bortgång 1962, trots att varken hennes eller Harolds avsikt var att skapa en trädgård för eftervärlden. Det vi ser idag är, om inte en rekonstruktion så en välrestaurerad variant av Vitas och Harolds Sissinghurst. På slutet av femtiotalet hade förfallet pågått ett tag och det finns besökare från dessa dagar som hävdar att den var som vackrast då. Ett enormt arbete har lagts ner på att återskapa bland annat de fantastiska idegranshäckarna som blivit alldeles förvuxna. En hel del har också fått anpassas till det faktum att det idag är en trädgård med tusentals besökare dagligen under växt­säsongen.

När jag vandrar runt i trädgården imponeras jag inte i första hand av de sanslösa planteringarna – för de är helt fantastiska det ska erkännas – utan av den sköna övergången från formell, stram elegans till det vilda, fria och avslappnade. De första trädgårdsrummen ligger i anslutning till de stora bostadsdelarna – ursprungligen Sissinghursts stallar – och här får jag känslan av en salong med mattor, tjusiga möbler och prydnadsföremål. Gräsmattorna är perfekta, idegranar står som mörka antika pelare och skapar höjd. Rabatterna är vackra men kanske lite stela.

Vidare ut genom murarna och stämningen blir lite mer informell om än tuktad. Slutdestination för denna huvud­axel i trädgården är fruktträdgården. Här släpps tyglarna loss i en stor äng med fruktträd och klippta gångar i det höga gräset. Smörblommor, hundkex och midsommarblomster står i full blom och i fonden ser man det mjuka, vänliga jordbrukslandskapet utanför.

Parallellt med huvudaxeln entré-fruktträdgård, löper flera trädgårdsrum på båda sidor. Det mest kända av dessa är den vita trädgården, som faktiskt kom till så sent som 1950. Här excellerade Vita i en samplantering av växter med blommor och bladverk i vitt, gråvitt och grönt. Kronan på verket är den jättelika Rosa mulliganii som klättrar upp i en paviljongliknande klätterställning. Vid vårt besök är den tyvärr inte utslagen ännu men de tusentals knopparna som strävar uppåt ger ändå en föraning om vad som väntar.

En annan säregenhet med Sissinghurst är att de olika rummen har sina egna höjdpunkter på året. Som den vita trädgården, där zenith är midsommar, eller the Lime Walk (lindallén) som defintivt är som mest bländande på våren med en orgie i lökväxter av alla de slag. Som besökare spelar det inte så stor roll när under växtsäsongen man kommer dit. Det händer något hela tiden. Och då ett av trädgårdens huvudnummer är själva strukturen – häckar, murar, byggnader – blir frågan om huruvida rosorna blommar inte så viktig. Men visst, ett återbesök lagom till Rosa mulliganiis explosion i vitt vore inte fel. •

> till topp

 

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

Sissinghurst Vitas torn
Sissinghurst Cottage Garden
Sissinghurst Vita trädgården

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård