greatdixter4 item2

< till arkivet

Signes terrass

 

En grön tråd löper genom formgivaren Signe Persson-Melins liv – från barndomen, via samarbetet med Ulla Molin till den egna radhusträdgården i Malmö. Med små medel och svala färger skapar hon avskildhet och rum på den lilla ytan. Tillsammans med krukfavoriterna från en diger produktion.

 

Text Lisa Ising. Foto Gabriella Dahlman

 

Det tog Signe Persson-Melin tre omgångar innan hon hittade rätt pion för sin trädgård. Den första gick åt det röda hållet. Aldrig! Den fick grävas upp. Nästa kandidat var laxrosa. Icke! Till sist blev det en dubbel, vit buskpion. Men Signe är ändå inte riktigt nöjd. Om den ändå vore enkel… Sådan är hon, noga med detaljerna och envis.

Det gäller även hennes trädgård. Den är inte större än ett normalt vardagsrum men innehåller ändå flera rum – både morgonhörna och sällskapsdel, där varje sak är noga avvägd. Färgskalan är dämpad och går åt det svala hållet. Mjukt formade ligusterhäckar ramar in, liksom buxbom, bok och lavendel. Och så silverpäronet, som skapar avskildhet.

– Min trädgård är liten och allting märks så tydligt, förklarar Signe, som flyttade från en stor villaträdgård till det lilla radhuset för snart tjugo år sedan.

Signe Persson-Melin är en av landets allra största och mest produktiva formgivare. Sveriges Grand Lady på form, verksam sedan över sex decennier. Vi känner henne genom klassiker som glasburken Sill i kvadrat, serviserna Chess och Signum och stora serier för varumärken som Boda Glasbruk, Boda Nova och Höganäs Keramik. Hon har gjort offentliga utsmyckningar; som T-centralen i Stockholm, hon har varit professor i keramik på Konstfack ...

Nästan varje svensk har något i köksskåpen av Signe Persson-Melin. Men hennes liv och verk har också en nära koppling till trädgård, både direkt och indirekt. Inte minst har det nära och långvariga samarbetet med trädgårdsarkitekten Ulla Molin resulterat i mycket formgivning för växter och utemiljö. Och redan i unga år fanns där en tydlig grön tråd.

I Malmö bor hon i Friluftsstaden, radhusområdet som hennes pappa, byggmästaren Eric Sigfrid Persson, uppförde 1942–48. Området var ett socialt projekt med gröna visioner: många och varierade växter, klätterträd till barnen och helhetsperspektiv. Signe var i övre tonåren under bygg-processen, deltog som hantlangare och satte upp fågel-holkar i träden.

Här skulle det inte finnas några mossiga privata trädgårdar med grind och staket. De generösa grönytorna mellan husen skulle skötas gemensamt och gränsen mellan offentligt och privat hölls medvetet luddig.

– Pappa bankade själv ner tomtgränsrören så att ingen skulle veta var gränserna gick. Det var fint med mycket forsythia – men folk var tveksamma till att flytta hit. Det låg för långt från stan, tyckte man på den tiden.

Signe ler eftersom Friluftstaden numera räknas som ett av landets främsta och mest intressanta radhusområden. Bostadsrätterna är hett eftertraktade och kvadratmeter-priserna överträffar det mesta.

Och nu bor hon här själv. Den egna trädgården vetter mot allmänningen och man vet fortfarande inte riktigt var gränsen mellan gemensamt och privat går. Det är nära till grannarna och utanför står ett av de många fruktträd som planterades på 1940-talet. Innanför häcken av bok har Signe samlat många av de krukor som blivit favoriter under åren. Ett roligt sätt att variera en trädgård, tipsar hon, men också logiskt för den som gjort så många själv.

Under spaljén syns krukan Hommage som gjordes till den stora utställningen på Rosendals Trädgård vid Kulturhuvudstadsåret 1998. Här finns den betydligt senare -Gråsippa, både som prototyp i betong och varianten i aluminium som numera görs på Byarums bruk. På trappen står den lilla präglade Nittsjökrukan, framtagen till Trädgårdsföreningen i Göteborg. Likaså den båtliknande Barka som tillverkats i både brons och keramik. Här finns också eternitkrukan, tidstypisk och numera del i samlingarna på Nationalmuseum – med trädgårdspatina och allt.

Eterniten var ett resultat av samarbetet med Ulla Molin under tiden med rådgivnings- och inspirationsverkstaden Gröna Gården i Helsingborg. De båda lärde av varandra om krukor och växter och i den korsbefruktningen skapades många spännande trädgårdsting. De experimenterade med olika industrimaterial som oglaserade Höganäskärl – och med eternit. De krukorna blev snabbt populära. Men sen kom asbestlarmet, materialet var farligt och ingen vågade ta i det.

– Ett stort trädgårdsföretag hade just lagt in en stororder när asbestlarmet kom. Det var ett hårt slag och det har tagit många år att hitta en ersättare till de grå krukorna som tål frost och får så fin patina.

Lösningen kom för sju år sedan när hon hittade ett nytt material, sandgjuten, återvunnen aluminium, som både åldras vackert och klarar klimatet. Tack vare det har exempelvis fågelbadet, som en gång gjordes i eternit, kunnat återuppstå.

Trots en aktningsvärd ålder fortsätter Signe Persson-Melin att utvecklas och hitta nya material och tekniker. Efter ett antal retrospektiva utställningar är det bara nyproducerat hon har lust att ställa ut, senast i somras på Höganäs Museum tillsammans med vännen och kollegan Kennet Williamsson. Just nu är det en serie fyrkantiga kannor som fascinerar.

– Rätt knepiga att göra, även om folk tror att det är mjölkpaket! skrattar hon.

Sen måste hon försvinna ett tag. Brännugnen med det senaste håller på att svalna, en känslig process som behöver tittas till. I Slottsstaden i Malmö har hon sin kombinerade verkstad/affär. Där finns många av de klassiker som ständigt produceras på nytt. Det gäller aluminiumkärlen och inte minst IVÅG, ett slags modulsystem av trädgårdsplattor, fågelbad och planteringskärl i betong som togs fram som en hyllning till Ulla Molin.

– Ulla var sträng, konsekvent och snabb. Hon visste precis hur det skulle vara och jag har lärt mig mycket om trädgård av henne. Den tydliga strukturen och rumsligheten har jag med mig därifrån. Men färgen på mina korg-stolar skulle hon aldrig godkänna!

En annan viktig källa till inspiration och kunskap är trädgårdsjournalisten Lotte Möller och hennes mamma, -Bodil, som skapade Maryhill i Lund. Under uppväxtåren bodde familjerna i samma del av Malmö. Barnen hade samma skolväg och numera är Lotte och Signe nära vänner.

I radhusträdgården spelar de gröna formerna huvudrollen – men vid närmare granskning märker man att det inte alls är ont om blommor. Signe älskar sorter som nästan ser vilda ut: stjärnflocka, gillenia, verbena, smultronblom, storklocka ... Som exotiska accenter kompletterar hon med lavendel, passiflora och klockranka på spaljén och ett par frodiga krukor lobelia på trappräcket. Och så pionen förstås, som blommar under några hektiska dagar på försommaren.

Trots det lilla formatet tillbringar Signe mycket tid här. Morgonhörnan har sin låga pall för frukostkoppen och en markis skuggar matbordet under luncher och middagar.

– Dörren står öppen hela sommaren men man vill också ha lite integritet, trots områdets vision om gemenskap.

Några strategiskt placerade New Dawn-rosor hindrar direkt insyn. Mer behövs inte. Rummen och avskildheten är skapade med lätt hand. Nästan inte märkbar men fullt tillräcklig. spira tidigt på våren när all annan växtlighet lyser med sin frånvaro.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

signeperssonmelin1
signeperssonmelin4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård