greatdixter4 item2

< till arkivet

Lars Krantz och Wij

 

Efter tjugo år på Rosendal i Stockholm sökte Lars Krantz utmaningen i norra Gästrikland, i växtzon V. Oavsett var har hans roll varit coachens, inspiratörens, den som får med andra i en vision. Men lusten till odling har alltid varit hans ledstjärna.

 

Text Lisa Ising. Foto Klas Kihlberg.

 

Det är långt till Wij trädgårdar. En skåning hinner byta tåg tre gånger och landskapet skifta mer än så. Norr om Gävle tar norrlandskogen vid. Trädstammar skenar förbi tågfönstret; som ett landskapets egen streckkod. Tallar, vita björkstammar, mera tall, gran. En viktig inspirationskälla, ska det visa sig.

När Lars Krantz möter upp vid Ockelbo station med den röda lastbilen befinner vi oss i en helt annan växtzon. I drygt tio år har han varit den här naturens uttolkare och ambassadör. I höst fyller han 60.

För Lars Krantz har mycket i livet handlat om timing. Han har en säregen förmåga att fånga tidsandan i ord – och att omsätta dem i trädgård. Men också platser.

– Jag låter lusten leda mig. Det känns när det är rätt, förklarar han.

Med lusten som slagruta blev Rosendals trädgård i Stockholm till och efter tjugo år – Wij i norra Gästrikland.

– Jag har egentligen aldrig gjort något själv – och detta har jag tänkt igenom noga, säger han när jag vill protestera för varken Rosendal eller Wij har blivit till utan åratal av slit.

– Min roll har mera varit coachens. Jag har fått ihop människor, hittat pengar, anledningar.

 

Det är inte första gången vi ses. Långt därifrån. Med sin närmast intuitiva analysförmåga och ett övertygande sätt har Lasse ofta fungerat plantskola för unga männi-skor med längtan och visioner. Så var det också för oss när vi förverkligade Slottsträdgården i Malmö. Han blev ett slags gudfader och när det behövdes sjöng han odlandets lov för tveksamma beslutsfattare. Och den rollen trivs han fortfarande med.

Bakom oss jobbar andraårseleverna på Wijs trädgårdsmästarutbildning. Tung dubbelgrävning. Vattenflaskorna går laget runt. Att jobba fysiskt ihop ger en särskild sorts gemenskap. Vi passerar trädgårdens väldiga kompostlimpor, hjärtat i varje biodynamisk odling. Lasse tar en näve, känner vant på strukturen, nickar belåtet och räcker över. För honom var det här allting började. Med jorden.

– Vi lever in en pallkrage-epok, säger han. Det låter nästan som en paroll. Klart att det är naivt att tro att vi ska få mat på bordet genom att odla i stan, en miljö som inte är lämpad för det. Naivt, men ändå viktigt, säger han.

Eleverna som kommer till Wij är en ny trädgårdsgeneration. De har med sig begrepp som urban farming och vill inspireras av skogens eget ekosystem i "wood gardening". Ibland har det varit svårt, som härom året på en föreläsning om permakultur.

– Å så fult! tänkte jag. Vart tog estetiken vägen bland rostiga tunnor och badkar och annat skrot? Men man måste ändå beundra geisten, framtidstron – och lusten, säger han med ett brett smil.

Hellre fult, levande och personligt än ängsligt och ytligt. Sådant har han sett nog av. Att fylla 60 ger ett visst perspektiv och kompostlimporna påminner honom om hans egen start.

– Vi var gröna vågare, antroposofer från Järna. Vi var självutnämnda rebeller som stod på komposthögen. Idag är det egentligen samma sak, bara i annan förpackning.

För Lasse är trädgård och odling inte ett mål utan en väg, en livshållning.

– Man odlar en känslighet och på det viset blir trädgården som en skolningsväg. Den sortens medvetenhet kan även odlas i en pallkrage på ett järnvägsspår – och det är inte småpotatis!

Den som lärt sig vad en blomma behöver kanske lättare förstår vad som får en människa att växa. Eller en plats. Som herrgården Wij i norra Gästrikland. Där fanns ett landskap och en bygd som väntade på sin uppdaterade tolkning. En uppgift som lockat några av Sveriges främsta landskapsarkitekter; Simon Irvine, som gjort den berömda rosträdgården och Ulf Nordfjell, för att nämna några.

 

Efter att nästan blivit sönderälskad på Rosendal var Norrland en nödvändig utmaning för att inte själv förvandlas till ömtålig kulturväxt. Här i zon 5 är odlingssäsongen flera veckor kortare, man får tänja på odlingsgränserna och folk faller inte i farstun för alla idéer. Men begränsningarna tycks snarare ha inspirerat än att verka hämmande.

Exempelvis används traktens vilda flora flitigt i trädgården. Känsliga buxbomhäckar ersätts av tåligare måbär – eller lärk som lyser gyllengul om hösten. Magnifika tallar, hämtade direkt i skogen, används som alléträd.

– Ett sätt att uppgradera landskapet och att ge det ett värde, förklarar Lasse.

Sin tydligaste tolkning har landskapet fått i Skogens Trädgård, skapad av Ulf Nordfjell 2005. På förvånande liten yta beskrivs här Ockelbos natur och kultur i sammanlagt sju trädgårdsrum. Ett av de mest älskade är Tjärnen med sin svarta spegel, näckrosor och omgivande björnmossa med granskog.

– Det mästerliga är att Ulf vågade välja ut så få element för att tolka landskapet här. Han har fångat fattigdomen, det kärva men också synliggjort växter som rönn och mossa. Här får de ett värde.

– Vi har tillfört ett nytt sätt att se på det hemtama: skogen, järnet, klapperstensfälten… Det har gett människorna här ett nytt självförtroende. De har något som andra är nyfikna på.

 

Och så citerar han. Det gör han ofta. Den här gången William Morris med Arts and Craft-rörelsen, som menade att människan både behöver stadens puls och intelligens och landets skönhet och trygghet.

Vi har kommit till "Fridas grönsaksträdgård", uppkallad efter Frida Mörnerud, trädgårdsmästaren som ansvarar för köksodlingarna här. Ett omgivande kastanjestaket av franskt snitt ger en tidlös atmosfär. Utanför syns land-skapet. Numera ingår det i trädgårdsbegreppet på Wij med sina ängar och åkrar.

– Man vill ju gärna lära ut och ge råd, men Frida hon gör som hon vill, säger Lasse och ser rätt nöjd ut ändå.

Precis som Arne Klingborg, mentorn från Järna, proklamerade är detta i högsta grad en trädgård till "nöje och nytta". Med kombinationer som purjo, jätteverbena och sommarmalva eller fänkål och kronärtskockor bland dahliorna står sig begreppet väl. Ja, det har rent av gått och blivit högsta mode.

 

Mycket har hänt på senare år. Lars Krantz har avgått som VD på Wij och även om han fortfarande är drivande månar han om återväxten. Tiden är inte längre oändlig. Efter alla år i offentlighetens trädgårdstjänst längtar han efter att få utvecklas som privatperson också. Paddla havskajak, vandra i fjällen, resa, njuta av naturen, umgås med sin fru. Titta inåt.

– Och så har vi odlat en prins, säger han och ler lite generat.

Också det ett slags timing, om man så vill. Samma år som Lars Krantz lämnar den kungliga huvudstaden för att söka nya utmaningar i norr – då träffas Viktoria och -Daniel på ett gym. Snart var Ockelbo inte alls en okänd plats i obygden.

Men det kungliga temat är inget centralt på Wij. Annat känns viktigare. Efter att ha bjudit in landskapet och den vilda naturen i trädgården vill Lars Krantz nu formulera ett trädgårdsbegrepp i människans tjänst.

– Trädgård är mer än växter. Det är mer än något roligt, lätt och snyggt. Vad ska det vara bra för? Det vill vi visa!

 

Under samtalets gång ringer Ockelbos kommunchef. Wij och kommunen samarbetar redan, den här gången i samband med den stundande Landsbygdsriksdagen. Men Lars Krantz vill även inkludera vården, skolan, omsorgen.

– Vi vill bidra till kommunens utveckling. Det var ju därför vi alla kom hit. För att bidra.

Och så berättar han om gamlingarna från hemmet som fick vara med och hässja hö i Landsskapsparken och hur deras minnen vaknade till liv igen vid doften av hö och svettiga hästar. Eller om IT-generationens barn som för första gången fått vara med och ta upp potatis – in real life.

Riktigt hur det sociala samarbetet ska se ut är inte klart än men för Lasse tycks det redan vara verklighet.

– Det är en mognadsprocess, som med allt annat. Det har jag lärt mig, att med tiden kommer möjligheterna. Och ett ska man veta: Det kommer alltid en ny vår. Frågan är bara när.

Men då måste vi gapskratta för nu låter han precis som Mr Chance, från den underbara filmen från 1979 där Peter Sellers spelar en världsfrånvänd trädgårdsmästare som upphöjs till orakel genom sina iakttagelser i trädgården.

– Den filmen har jag alltid älskat, säger Lasse och ser inte alls missnöjd ut med liknelsen.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

wij1
wij4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård