greatdixter4 item2

< till arkivet

La Louve

 

Återhållsamhet är ledordet i denna ikoniska trädgård. I sin färgskala, sitt växtval och material. Men samtidigt så otroligt översvallande. Vi besöker La Louve, Nicole de Vésians mästerverk i Provence.

 

Av Klas Kihlberg & Gustav Stjärnström

 

Det finns trädgårdar som känns som en omistlig del av platsen och som på något vis speglar landskapet runt omkring. Spektakulära i sig men samtidigt ödmjukt lågmälda. Just en sådan trädgård ska vi besöka denna vårdag. Vi befinner oss i byn Bonnieux, mitt i Provence, och det är fortfarande lite kyligt i luften här uppe i Lubéronbergen men solen värmer skönt när den tittar fram.

En sluten stenfasad med några små fönster och en dörr löper längs den smala gatan. Inget skvallrar om vad som finns bakom men tack vare en liten namnskylt vid dörren vet vi att vi är framme vid vår resas mål: La Louve, en av Frankrikes mest namnkunniga trädgårdar som inspirerat så många långt utanför Provence och Frankrikes gränser.

 

La Louve är förstås inte bara en trädgård, det är ett högst personligt och tillika privat hem. Idag ägs det av Judith Pillsbury, en amerikansk konstsamlare med stort trädgårdsintresse och det är hon som tar emot och visar oss runt. Det gamla stenhuset ligger på en brant sluttning längst ned i byn och det är som att gå in i ett stall när man kommer in i hallen. Ett väldigt elegant stall ska tilläggas. Golvet är täckt av sjösten, inte plattor utan små runda, mjuka stenar. Som singel. En glasad dörr leder ut till trädgården och terrassen utanför köket. Och med ut följer sjöstenen (eller det kanske snarare är sjöstenen som följt med in). Vi bjuds på kaffe inne i köket – eftersom regnet hänger i luften känns det inte helt självklart att sitta ute. Vi är förstås väldigt nyfikna på att se oss runt men först berättar Judith om La Louve, hur stället kom till och hur hon själv hamnade här.

 

Även om platsen varit bebodd länge – här fanns ett gammalt byhus med några terrasserade åkerlappar – var det när den då sjuttioåriga Nicole de Vésian köpte La Louve som det började hända saker. Hit kom hon efter en lång karriär som designer och stylist i New York och Paris (bland annat för Hermès). Året var 1986 och under de kommande tio åren skulle hon här skapa sin egen, högst personliga värld. En värld av rustik elegans. Men trots sin stilkänsla var Nicole aldrig särskilt intresserad av exklusiva och dyra material, hon samlade hellre på sådant hon hittade i närområdet; först och främst mängder av sten till alla murar och terrasser men också gamla uttjänta bruksföremål, som vattenhoar av sten eller tjocka, grånade träplankor. Det viktiga var att anknyta till platsens historia, traditioner och, inte minst, färgskala.

 

Vi dricker upp vårt kaffe och går ut i trädgården med Judith som ciceron. Hon visar oss runt till de olika terrasserna, upp och ner för smala trappor, med utblickar mot landskapet utanför. Överallt sten och grus, inget gräs så långt ögat kan nå.

Nicoles känsla för tradition och färgskala gällde minst lika mycket växtvalet: visst hittar vi blommor här och var – julrosor, iris och törel – men de spelar aldrig huvudrollen. Istället är det olika nyanser av grönt – från nästan gråvit helgonört till cypressernas svartgröna silhuetter – som anger tonen i trädgården. All den gråa stenen och allt det gröna växtmaterialet anknyter så väl till resten av den gamla byn och dess omgivningar att det faktiskt är svårt att se var trädgården slutar.

Något annat som slår oss är allt det formklippta. Inte spiraler, pyramider eller andra intrikata skapelser utan mjuka, bulliga former i olika storlekar, sida vid sida. Ofast blir intrycket helt organiskt, som på de övre terrasserna där tuktad buxbom, lavendel, rosmarin, cistus och myrtentry står tätt tätt. Ibland är det strikt symmetriskt ordnat, som det stora lavendelfältet längst ned i trädgården. Som en återspegling av traktens lavendelodlingar står de på rad, likt stora nåldynor. Judith berättar att man varje år låter några gå upp i blom och klipper de andra, ofta varannan. Det blir ett effektfullt spel med färg och form som vi förstås missar så här tidigt på säsongen. Nu får vi istället njuta av den friska grönskan av nymornad lavendel.

Överallt står cylinderformade cypresser likt mörka utropstecken. Deras kapade toppar är idag något av ett signum för Nicole de Vésians estetik men egentligen var det mer en fråga om "tager vad man haver". Hon hade ont om pengar och kom över ett billigt parti frostskadade cypresser på en närbelägen handelsträdgård. För att snabbare få dem gröna och fina igen tog hon helt enkelt och toppade dem.

 

Nicole de Vésian bestämde sig 1995 för att hitta en ny trädgård. Alla terrasser och trappor tog ut sin rätt för en dam som närmade sig de åttio. Enligt Judith kände hon sig också ganska färdig med La Louve. Högst upp i Bonnieux hade hon sett ut en bit plan mark och planerade där för en modern, japanskinspirerad trädgård. Men tiden han ikapp henne, 1996 gick hon bort.

Hon hann dock personligen lämna över sin trädgård till dess nya ägare. Judith fick tips om La Louve av en väninna och blev helt tagen av platsen, huset och, förstås, trädgården. Det första året gjorde hon inga förändringar alls. Hon följde trädgårdsmästaren och lät honom sköta allt precis som förut. Sedan dess har det ändå blivit en del justeringar och tillägg, både på huset och i trädgården. En del växtmaterial har bytts ut, vissa träd har fått växa sig stora (Judith gillar skuggan) och så har det förstås planterats en del nytt. Men Judith har fått höra av besökare, som var här under Nicoles tid, att de känner samma känsla då som nu, och det är hon förstås särskilt glad över. För hon medger mer än gärna att i La Louve har hon tagit över ett konstverk.

 

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

lalouve2
lalouve1

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård