greatdixter4 item2

< till arkivet

Körsbärdsgården

 

Ett stycke gotländsk trädgårdshistoria har fått leva vidare. På egen och med varsam hand har Marita och Jon Jonsson väckt Signe Enströms säregna trädgård till liv.

 

Av Klas Kihlberg & Gustav Stjärnström

 

Nästan allra längst ner på Gotlands sydspets ligger den, Körsbärsgården. Lite av en institution oavsett om man är trädgårds- eller konstintresserad. Eller helt enkelt fikasugen. Här i Sundre socken på Sudret har Marita och Jon Jonsson skapat sig en tillvaro som kretsar kring just konst, mat och trädgård. Landskapet är förstås en viktig del i det hela. Det karga alvaret, sandstensmurarna, havet på två håll och Sundres höga kyrktorn strax intill. Det är en säregen miljö. Och Körsbärsgården och dess trädgård har en lika säregen historia.

Familjen Jonsson tog över stället i början av 2000-talet. Men det var inte första gången de var här, långt ifrån. Sedan tjugo år tillbaka hade de besökt Körsbärsgården med jämna mellanrum – en plats som låg dem varmt om hjärtat. Det här var textilkonstnären Signe Enströms värld och livsverk, bonddottern som fick en bit mark och några hus av sina bröder och omvandlade det till sitt eget universum. Här drev hon värdshus och kafé, här arbetade hon med sina vävar och här skapade hon en trädgård som hon gärna visade för omvärlden.

 

Sensommarbesök

Det är mitten av augusti när vi kommer hit och vi får följa med Marita in i trädgården. Det är en inte helt obekant plats ska erkännas. Vi har sett den på bild förut, bland annat i boken om Körsbärsgården som Marita skrivit själv, med bilder tagna av dottern Helga. På näthinnan finns bilden av en explosion i rött och vitt: orientalisk vallmo och silverarv i massor. Så här på sensommaren är färgskalan en -annan. Det röda finns i och för sig kvar men drar mer åt gult, orange och mörkrött (indiankrasse, dahlior, rölleka...). Det kritvita har dämpats till silvergrått (den överblommade silverarven, lammöron, malört...). Trädgården är ovanligt långsmal: ett par hundra meter på längden, tjugo-trettio meter på bredden. På ena långsidan löper den nya konsthallen med sin kritvita fasad och långa, upphöjda terrass. Längs andra långsidan avgränsas trädgården mot fälten utanför av en stengärdsgård.

Trädgården är en blandning av nytto- och prydnadsträdgård som löper sida vid sida och in i varandra. Det hela börjar med en klassisk örtagård och fortsätter vidare med kålland, bärbuskar, mängder av perenner och rosor. Stora delar av trädgården skuggas av fruktträd och knotiga oxlar. Längst bort avslutas trädgården med komposten som täcks av krypande pumpaplantor i blom.

 

Att väcka liv i en gammal trädgård

Det är mycket som hänt de dryga tio år Körsbärdsgården varit i familjen Jonssons ägo. Det var rejält igenvuxet och i lätt förfall. Och de första åren gick åt till att med någorlunda varsam hand väcka upp gården ur sin törnrosasömn, inte minst trädgården. Här hade murgröna och kirskål fått härja fritt ett bra tag.

– Vi ville föra arvet vidare, inte bara ta bort och göra nytt. Vi hade ju varit här så många gånger och sett allt det vackra. Och vi visste vilket otroligt arbete Signe lagt ner i sin trädgård, berättar Marita.

För Signe var på många sätt en föregångare när det -gäller trädgård. Hon höll sig på Gotland i stort sett hela livet. Men trots det var hennes trädgård inte som andra här omkring. Här fanns inslag av både det lokalt hemtama och det exotiska. Hennes intresse för och kunskap om läke-växter och örter var hon rätt ensam om årtiondena -efter andra världskriget, då allt gammalt skulle ut, det nya in. Sedan dess har vinden vänt och numera står örtagårdar att finna i var mans täppa. När Anna Bergenström skrev sin numera klassiska bok som kom ut 1993, hämtade hon mycket av stoffet från Signe på Körsbärsgården. Hon var otroligt kunnig om olika örters användning, både i köket, som läkeväxter och för färgning av textilier.

På Körsbärsgården bodde många av de författare och konstnärer som sökte sig hit till den sällsamma naturen på södra Gotland. Vissa valde att stanna här längre perioder och en av dem kom att bli hennes livskamrat, konstnären och reklammannen Figge Enström.

– Deras relation var stormig och våldsam, förklarar Marita. Figge kunde vara ganska obehaglig, i synnerhet när han söp. Trots det var Körsbärsgården deras gemensamma projekt, även om det oftast var Signe som förverkligade Figges idéer. Han tog med sig främmande växter från resor han påstod sig ha gjort runt Medelhavet – det var fikon, vinrankor, valnöt... sådant han längtade efter.

Ända in i det sista skötte Signe trädgården och kaféet. Hon dog nittio år gammal. Idag är det åter full aktivitet på Körsbärsgården. Kaféet är igång med Maritas dotter Helga bakom rodret. Grönsaker, frukt och bär finns det ju gott om och nära till hands. Häromåret slogs dörrarna upp för en nybyggd konsthall, som Jon ritat. Även traditionen att låta konstnärer bo här i perioder lever vidare.

Att folk lockas hit är verkligen inte konstigt. Det är en plats som ger både lust och ro, även om man som vi bara är på ett kort besök.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

korsbarsgarden1
korsbarsgarden4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård