greatdixter4 item2

< till arkivet

The High Line, New York City

 

I en stad som historiskt sett varit sinnebilden för ”money talks” är det fantastiskt att The High Line till slut står där. Ett initiativ taget av två enskilda personer boende i närheten och idag en grönskande förebild för städer världen över ... en hängande trädgård för alla, mitt i New York.

 

Av Klas Kihlberg

 

Få moderna parkprojekt har fått sådan uppmärksamhet. När jag besökte New York förra gången, för snart nio år sedan, kunde jag från gatunivå beskåda det pågående arbetet med The High Line. Men så förra sommaren (2015) fick jag chans att promenera genom grönskan, åtta-nio meter upp i luften, mellan – och till och med genom – höghus och skyskrapor. Och nu är det i stort sett färdigt: 2,4 km parkstråk längs 22 kvarter, från Gansevoort Street i Meatpacking District upp till 34:e gatan. Tredje och sista delen invigdes häromåret efter sammanlagt åtta års byggande. Och det har blivit en stor succé.

Jag är sannerligen inte ensam om att gå upp för trapporna till parken, strax intill nya Whitney Museum. Mängder av turister har fått upp ögonen för det här spektakulära bygget. Det är mitt i sommaren, varmt och fuktigt – kanske inte bästa tiden att vara här. Å andra sidan är det fantastiskt prunkande – inte minst med all färgstark solhatt (Echinacea) i full blom, så typisk för både det vilda och hortikulturella Nordamerika. Och även för Piet Oudolf, som designat planteringarna.

Växtvalet i parken har från början utgått från och inspirerats av hur det såg ut då spåren hade stått övergivna i nästan 30 år: självsådda växter som tål torka, hårda vindar och avgaser. Här finns idag mer än 500 växtarter – perenner, gräs, buskar och träd – alla valda utifrån samma premisser, att de står ut med det upphöjda och utsatta läget.

 

Berättelsen om The High Line är lite av en lektion i urban historia och om New York. Järnvägsspåret fanns ju här sedan länge och var ett påkostat projekt för att slippa farlig godstrafik på gatunivå längs i stort sett hela Manhattans West Side. När det stod färdigt på 1930-talet var det drygt två mil långt. Men det dröjde inte så länge förrän järnvägstransporter konkurrerades ut av lastbilar. Redan på 1950-talet revs den sydligaste sträckan och när industrierna allt eftersom flyttade från Manhattan och ut i New Yorks periferi blev spåret överflödigt. Det sista tåget gick här 1980.

Det var väldigt nära att resten av The High Line försvann. Och om det inte vore för en järnvägsentusiast som ihärdigt överklagade rivningsbesluten hade det blivit så. Hotet om rivning hängde dock kvar ända fram till slutet 90-talet då Joshua David och Robert Hammond tog initiativet till att bilda en ideell organisation, Friends of The High Line. Deras syfte var att bevara spårvägen men att göra något nytt av den. Idén hämtade de från Promenade Plantée i Paris, ett 4,5 kilometer långt parkstråk ovan mark mellan Place de la Bastille och Bois de Vincennes.

Initiativet uppmärksammades och fick stöd från många håll. Det hade hänt mycket i de här delarna av Manhattan på slutet av 1990-talet, med en rejäl gentrifiering av tidigare förfallna och övergina industriområden. Mest känt är nog Meat Packing District i början av The High Lines sträckning. När så New Yorks borgmästare ställde sig bakom det hela gick det ganska fort från idé till verklighet. Första spadtaget togs 2006 och 2014 invigdes den tredje och sista delen. En liten bit kvarstår dock, ”The Spur”, ett spår som sticker ut mot och över 10:e avenyn.

 

Trots det spektakulära i ”hängande trädgårdar” mitt bland höghusen är det mest slående med The High Line ändå att den är så folklig och trevlig. Visst är det många turister som kommer hit och förundras, för att förmodligen fortsätta förundras vid andra sevärdheter i staden. Men här är också många som verkar ha tagit platsen till sig, en plats för vila, möten och umgänge. De fina träschäslongerna i mittsektionen är bland det härligaste i parkmöbelväg jag sett – så inbjudande för en stunds vila i sol eller skugga. Och är man trädgårdsintresserad finns förstås otroligt mycket att ta del av. Både vad gäller växter och trädgårdsdesign.

Att The High Line varit en järnväg påminns man om hela tiden av räls som ligger nedsänkt i markstenen, men också av den utsträckta designen av både gångbanor och -rabatter. Det är aldrig några tvära avslut mellan växtlighet och hårdgjorda ytor. Man får en känsla av fart och rörelse, ett sug framåt, vidare. Den sista, nordligaste, tredjedelen av spåret skiljer sig markant från de tidigare. Här samsas gångbanor med den ursprungliga järnvägen och växtligheten är bevarad som den var innan parken började byggas. Det är vildare och råare och jag skulle faktiskt starkt rekommendera att börja en tur längs The High Line från det här hållet.

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

highline1
highline4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård