greatdixter4 item2

< till arkivet

Hampton Court

 

Tudor, barock, viktorianskt. I trädgårdarna på Hampton Court Palace möts ideal från olika epoker och skapar en storslagen men ack så charmig helhet.

 

Av Klas Kihlber g och Gustav Stjärnström

 

Om en katt sägs ha nio liv så kan nog trädgårdarna vid Hampton Court Palace vara som två katter, kanske tre. Få trädgårdsanläggningar har uppstått, förfallit, gjorts om och vaknat till liv igen så många gånger. Är man det minsta intresserad av trädgårdshistoria – och historia i allmänhet ska tilläggas – är det här väl värt ett besök. Och lätt att nå från London.

Så gör som londonborna, packa en picknickkorg en varm junidag, ta tåget till Kingston och sedan en fin båttur längs Themsen, och koppla av på de stora gräsmattorna i den stora fontänträdgården. För det är väl värt att vara utvilad på en plats som denna, där det finns så oerhört mycket att se.

 

Engelsk historia i tegel, sten och puts

Hampton Court Palace och dess trädgårdar ger måhända ett lätt schizofrent intryck, historiskt sett vill säga. Tidsepoker och stilar krockar med varandra och det är svårt att riktigt greppa vad som hör till vilken tidsera. Tudor, barock, viktorianskt... sida vid sida. Men det är också där charmen ligger. Självklart påverkas helhetsintrycket av rågade mått patina, även i de nyare delarna.

Palatset i sig är bokstavligen engelsk historia i tegel, sten och puts. Det som redan på 1000-talet var ett herresäte fick sitt definitiva uppsving då Henrik VIII (av ätten Tudor) tog över på 1500-talet och omvandlade det till ett av sina huvudresidens. Hans hov var enormt – över 1000 personer – och för att alla skulle få plats drog Henrik igång ett gigantiskt om- och tillbyggnadsprojekt. När man idag möter Hampton Court från väst är det tudorstilen som regerar, med fasader av rött tegel, torn och tinnar.

Att kungen slog sig ner så här långt utanför London berodde förstås på tillgången till stora och bra jaktmarker, en kungs självklara tidsfördriv. Men enligt tidens ideal skulle palatset även omges av sköna trädgårdar, både för officiella sammanhang och mer privata angelägenheter. -Läget alldeles invid Themsen gjorde det lätt att ta sig hit med båt och de första trädgårdarna som anlades var just mellan palatset och floden. Henrik VIII skapade här sin privata trädgård, the Privy Garden, omgiven av höga tegelmurar och terrasser med gångar så man kunde få ett fint perspektiv över växtligheten.

De rådande idealen inom trädgårdskonsten under Henrik VIII och Elisabet I har det gjorts många nytolkningar av, inte minst inspirerades arts- and craftsrörelsen, vid förra sekelskiftet, av den här epoken i sin trädgårdsdesign. Men om man ska lita på det trädgårdshistorikerna kommit fram till var trädgårdarna på Hampton Court något helt annat på den här tiden. Grusade gångar och odlingskvarter, kantade av låga räcken målade i chevronmönster (ett heraldiskt V-mönster) i vitt och grönt. I kvarteren stod höga trästolpar, i samma mönster och färgsättning, med kungens "odjur" eller "bestar" högst upp. Allt i trä. Kvarteren ska ha varit planterade med tidens favoriter som smultron, rosor, mynta, nejlikor och jordvivor. I en av innergårdarna på Hampton Court (the Chapel Court Garden) får man ett smakprov på hur denna, minst sagt, bjärta trädgårdsstil kan ha tett sig.

 

Barock metamorfos

På 1600-talet gjorde barocken sitt segertåg över Europas slott och herresäten och Hampton Court var inget undantag, tvärtom. En ny ätt hade tagit över Englands tron – huset Stuart, och under drottning Maria II och hennes make Vilhelm III, revs halva tudorpalatset, den östra delen, och i dess ställe restes ett symmetriskt barockpalats. Både Maria och Vilhelm var riktiga trädgårdsentusiaster och följde med stort intresse vad som hände på kontinenten, inte minst i Frankrike och Holland. Att Vilhelm var holländare (av huset Oranien-Nassau) bidrog säkert till de förändringar som nu skulle svepa över trädgårdarna.

Inspirerade av slotten Versailles utanför Paris och Het Loo i Holland anlades i slutet av 1600-talet en helt ny barock-park utanför den nya östfasaden. Broderiparterrer och så kallad gazon coupé (gräsmattor med grusgångar anlagda i dekorativa mönster), stora cirkulära dammar med fontäner, formklippta idegranar, urnor och statyer – inga beståndsdelar i en "riktig" barockpark tycks ha glömts bort.

Även Henrik VIII:s Privy Garden omförvandlades till oigenkännlighet på liknande sätt. Inga utgifter ansågs för stora: en jättelik lövgång täckt med alm byggdes längs trädgårdens västra sida och för att få ostörd utsikt från de kungliga gemaken ut mot floden grävdes hela trädgården ut och sänktes nästan en hel meter.

Det dröjde dock inte länge förrän idealen och smaken ändrades och på 1700-talet skulle engelsmännen göra sin stora entré i trädgårdshistorien. Man hade länge sökt efter något eget, något mer "engelskt". Barocken var för "kontinental", oseriös, ja till och med grotesk. Snart var broderimönstren på Hampton Court ett minne blott. Gräsmattor och grus i en enklare, stramare stil, sågs som mer passande för det engelska kynnet. Men någon renodlad engelsk park i landskapsstil tog aldrig över, trots att en av den nya stilens främsta företrädare, Lancelot "Capability" Brown, tjänstgjorde här som trädgårdsmästare en tid.

 

Londonbornas favoritresmål

När så hovet lämnade palatset för gott i mitten av 1700-talet började trädgårdarna så smått leva sitt eget liv, där den ena stilen ersattes av den andra, utan någon riktigt övergripande plan. Även om kungligheterna inte längre var kvar var det långt ifrån obebott. Uppemot 800 personer hade lägenheter här som de bodde i hyresfritt, som en förmån från hovet. Allt eftersom började de se trädgårdarna som sina egna och gjorde om efter eget tycke och smak. Det var nästan lite som kolonilotter här och var.

1830 öppnades stora delar av Hampton Court för allmänheten, på order av drottning Viktoria. Snabbt blev det en av londonbornas favoritdestinationer under lediga dagar. På söndagarna var det fullt av folk i den stora fontänträdgården, till många av de boendes stora förtret. Hit kom man med båt eller tåg för att koppla av, andas frisk luft, roa sig.

Ett favoritnöje var att förirra sig i den stora labyrinten, planterad redan på 1600-talet och fortfarande i full vigör (den äldsta i England). Eller förundras över den jättelika och gamla vinstocken, planterad på 1700-talet av trädgårdsmästaren "Capability" Brown. Och så kom man förstås hit för att beundra blomsterprakten, inte minst den 800 meter långa rabatten, the Long Border, som korsar trädgården från norr till söder.

Mot slutet av 1800-talet började röster höjas för att rädda Hampton Court, om inte från rent förfall, så åtminstone från sitt plottriga tillstånd. Det var allt fler som såg hur historiskt unika palats och trädgårdar var. Omfattande restaureringar gjordes under 1900-talet och den kanske mest ambitiösa för bara knappt tjugo år sedan då the Privy Garden återställdes i all sin barockprakt. Ett enormt arbete som pågick under fem år.

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

hamptoncourt1
hamptoncourt4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård