greatdixter4 item2

< till arkivet

Engelskt i Gävle

 

Vid en hårt trafikerad gata ligger Gunillas trädgård. På engelskt manér är den inbjudande men samtidigt väl skyddad mot insyn och bakom höga häckar döljer sig en makalös växtglädje.

 

Av Klas Kihlberg & Gustav Stjärnström

 

På engelskt vis: Omgärdat av höga häckar och plank, insynsskyddat men med en inbjudande front för förbipasserande. Gunilla Welin Brooks trädgård, mitt i Gävle, röjer hennes engelska påbrå på mer än ett sätt.

För gävleborna är det annars lite av en vårinstitution: färgfyrverkeriet längs trottoaren på den hårt trafikerade Parkvägen. Det är en kavalkad av vårlökar utanför den gula trävillan – krokus, narcisser och tulpaner, planterade tätt, tätt.

– Jag ville göra något som kompenserade att Gävle kommun drog ner på vårlöksplanterandet runt om i stan, berättar Gunilla. Något för alla som passerar här, till och från jobbet. Och nu vet var och varannan person vem jag är på grund av det. Men det fortsätter faktiskt hela sommaren, med snokört, kryddtagetes och blomsterkrasse.

Mot gatan bjuds alltså på livliga färger men inne i trädgården, bakom avenbokshäcken, är det en mildare färgskala som råder: blomning i pasteller och vitt, som vid vårt besök då den stora paradisbusken står i full blom och tävlar om uppmärksamheten med rosa doftpioner, spansknäva och krolliljor. Men också grönt i olika nyanser och med fina bladformer. Hasselört, hostor, daggkåpa, murgröna och buxbom fyller rabatterna i woodlandplanteringar, skuggade av bland annat benved, näverhägg, gullregn och olika rönnar. Ännu ett inslag som för tankarna till England.

– Min farmor och farfar bodde i Yorkshire och var hängivna trädgårdsmänniskor. När jag var liten var jag hos dem på somrarna och det var redan där mitt trädgårdsintresse väcktes till liv. England har påverkat mig starkt; jag gillar det täta, woodlandkänslan, de skarpa rabattkanterna, marktäckande växter. Och så en riktigt vacker, välskött gräsmatta, som ett smaragdgrönt smycke.

 

Gunilla arbetar idag som trädgårdsdesigner och trädgårdsmästare, dels på uppdrag av Sandvik med ansvar för koncernens alla utemiljöer, dels i egna firman med uppdrag hos privatpersoner. Mestadels i Gävle med omnejd men också längre bort, som i Dalarna och Stockholm. Till huset på Parkvägen flyttade de – Gunilla, hennes man och deras fyra barn – för snart tjugo år sedan. Det var huset som lockade, byggt 1924 i så kallad Djurgårdsromantik, en klassicerande och palatslik stil, fast helt byggt i trä.

När Gunilla kom in och såg det fina eftermiddagsljuset skina genom de stora fönsterdörrarna ut mot baksidan var hon fast. Utanför var det däremot inte lika övertygande – trädgården var fullständigt igenvuxen.

– Den var typisk för tiden då huset byggdes, inte så mycket prydnadsväxter utan mest inriktad på odling av frukt och bär, berättar Gunilla.

Här fanns till exempel det fantastiska 'Oranie'-äpplet som nu sjunger på sista versen.

– Tyvärr har det blivit hårt angripet av kräfta. Det blir sorgligt när det väl ger vika, det är en så tydlig rumsbildare i trädgården och fungerar som ett tak över uteplatsen vid huset.

Ett 'Åkerö' står dock på tillväxt bakom garaget men även om det växt till sig så kommer det dröja länge innan det fyller tomrummet.

 

Det blev mycket tungt arbete att försöka få någon ordning i trädgården. Men slitet gav utdelning, bokstavligen: när spaden sattes i jorden stötte den på sten här och var. Ett otal spadtag senare hade de grävt fram gångar av gävlesandsten runt om i hela trädgården. Denna Gästriklands landskapssten har en vackert rostrosa ton och att köpa in ny i den omfattningen som fanns i trädgården skulle kosta en smärre förmögenhet.

Långsamt växte en ny trädgård fram, inspirerad av tidsandan – 1920-talet – men ändå något helt nytt. En del växtmaterial behölls, som en och annan pion, fruktträd, en jättestor hägg och så krolliljorna förstås, som blommar fantastiskt så här i slutet av juni. När barnen var små var trädgården mer anpassad för lek och spring men allt eftersom de vuxit upp har Gunilla utökat rabatterna, för det mesta i rundade former, som en kontrast till de spikraka sandstensgångarna. Det har blivit lummigare och mer vandrande skugga. Det blev också allt mer slutet, med plank och höga häckar:

– Jag gillar att ha det insynsskyddat, ett "hortus conclusus". Men det var också bra för vår son som är autistisk – det blev på något vis lugnare för honom. Men det får inte bli fullständigt slutet, det ska gå att se in på sina ställen, som genom vår fina smidesgrind av Gunnar Cyrén, ut mot gatan.

Det är en fin balansgång, det där att få en trädgård att kännas inbjudande utan att för den skull visa allt. Kanske är det en alldeles engelsk fingertoppskänsla och något Gunilla har fått i arv av sina farföräldrar?

 

> till topp

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

engelsktigavle1
engelsktigavle4

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård