item1a1 item2
Charleston byst på mur

< till arkivet

Charleston

Sommarställe, konstnärshem och tillflyktsort för en grupp bohemer som utformade sina liv efter egna ideal och normer. Trots ambitiösa intentioner känns det aldrig pretentiöst. En dröm om det sköna sommarlivet.

Av Klas Kihlberg

Alldeles vid foten av The Downs mjukt böljande kullar i sydöstra England, slog sig konstnärs­paret Vanessa Bell och Duncan Grant ned 1916 – mitt under brinnande krig. Det var Vanessas syster, Virginia Woolf, som uppmuntrade dem att flytta dit, på bekvämt avstånd från hennes eget hus i Asheham. Det passade extra bra då Duncan Grant och hans författarvän David Garnett, som vapenvägrare, stod inför två alternativ: fängelse eller lantarbete. Med följde också Vanessas två ­söner med maken Clive Bell, en figur som trots det misslyckade ­äktenskapet kom att bli en regelbunden gäst på Charleston.

Det var ett övergivet hus med en vildvuxen trädgård det för tiden oortodoxa hushållet tog över, men snart hade Vanessa och Duncan satt sin omisskänliga prägel på Charleston. De satte färg och mönster på väggar, dörrar, dörrposter, möbler, ja snart sagt allt de kom över. Och trädgården omformades gradvis till ett blomstrande paradis, i regnbågens alla färger, fyllt med skulpturer – egentillverkade i ateljén liksom avgjutningar av klassiska förlagor.

Trädgårdens två delar
Trädgården bestod då liksom idag, av två huvuddelar: den inre, muromgärdade, som i början var en igenvuxen köksträdgård med några gamla äppelträd, och den yttre, egentliga trädgården med träd, buskar, gräsmatta och en stor damm med en stakbåt i, ivrigt utnyttjad av sönerna Clive och Julian.

Vanessa tog hjälp av sin före detta kärlek och gode vän, konstnären Roger Fry. Tillsammans omvandlade de den inre trädgården från köksträdgård till lustgård, med hjälp av enkla grusgångar och buxbomshäckar mellan stora blomsterrabatter. Dessa fylldes med rosenbuskar och klassiska engelska allmogeväxter som akleja, iris, praktvallmo, prästkrage, stockros, fingerborgsblomma och lavendel. Helt i stil med Gertrude Jekyll och Arts and Crafts-­rörelsens ideal. Men även ettåringar hade sin plats: rosenskära, kornvallmo, blomstertobak – allt uppblandat med kontrasterande tistlar och kronärts­kockor, som stack upp här och var.

Växtvalet återspeglade Vanessas och Duncans stora kärlek till konstnärer som Bonnard och Matisse – en explosion av färger, en målarträdgård som av vissa uppfattades som lite väl påträngande.

Mitt i trädgården anlades en gräsmatta, avgränsad med en låg häck av grå helgonört. En öppen plats utmärkt för lekar och privata teateruppsättningar. Längst bort fanns en grund, rektangulär damm klädd i kakel målat av Vanessa. När dessa vittrade sönder gjorde sonen Quentin dagens kopior. En liten stenskulptur speglade sig i vattnet. Till Vanessas stora förjusning tog hennes barn, barnbarn och deras vänner gärna trädgården i besittning. Hon älskade att se dem ligga i gräset och höra sorlet av deras samtal och högljuda skratt. Med fjärilar och humlesurr kan man ana den idyll hon njöt av sittandes på någon av trädgårdens alla bänkar eller i en fåtölj i trädgårdsrummet med de franska dörrarna på glänt.

Längst ner i den inre trädgården skapade sonen Quentin, som allt mer tog del i trädgårdens utformning, en piazza av betong, tegel och mosaiker av trasigt porslin. Inspirerad av Generalife och de moriska trädgårdarna i Spanien ville han få in vatten var helst det gick – på piazzan i form av en liten fyrkantig damm som idag är fylld av näckros och iris.
Utanför Duncan Grants ateljé, låg en liten separat muromgärdad gård med tydlig medelhavsstämning: en fyrkantig damm (igen!), fikonträd och vinrankor. Idag används gården som uteservering för besökare.

Förfall och restaurering
När Vanessa gått bort bodde Duncan Grant kvar i huset ända fram till sin död 1978. En stiftelse bildades och i början av ­åttiotalet påbörjades restaureringen av både hus och trädgård. Eftersom trädgården inte skötts om under lång tid var det ett enormt arbete att försöka återskapa den stämning som en gång varit. Dottern Angelicas bidrag var oerhört viktiga – hennes minnen naturligtvis, men inte minst alla hennes fotografier, gav ledtrådar om trädgårdens utseende och de växter som fanns där.
Idag är trädgården välskött och välvuxen men vissa spår av det långt gångna förfallet dröjer sig kvar – den fantastiska buxbomshäckens bulliga barbapappaform är om än oemotståndlig, inte avsiktlig. Ursprungligen var det en strikt formad och rak häck men just denna buxbomssort tål inte hård beskärning. Istället för att plantera nytt lät man den dock vara, till glädje för oss idag.

Idag är trädgården väl omhändertagen och återigen sprängfylld av blommor i alla möjliga färger. Stämningen är lättsam och livsbejakande. Man får verkligen lust att tillbringa några veckor här, ett glas vin i handen, promenerandes längs grusgångarna. Ut genom dörren i muren, några steg och man möter the Downs svepande kullar. Kontrasten är betagande. Ett sommarparadis utan tvekan. •

Läs mer på
www.charleston.org.uk

> till topp

 

FLER REPORTAGE HITTAR DU HÄR

Charleston - trädgårdsrummet
Charleston Allium Kirgislök

KONTAKT

HEM

ANNONS

tradgardslivprenumeration

SÄLJSTÄLLEN

ANNONSERA

item3

TRÄDGÅRDSLIV

item4a

PRENUMERERA

hemsidahuvud1a1

© Trädgårdsliv trädgårdstidning trädgård